Sida 270
Helsingfors i sina monument. Af Karl A. Tavaststjerna. Med 21 bilder
248
karl a. tava st stjerna.
STUDENTHUSET.
lands store män ha utgått från akademien, och dess hegemoni öfver opinionen i landet var suverän.
Att studenterna vid en sådan akademi skulle veta med sig sin betydenhet är förlåtligt. Det är kanhända just denna tidigt utvecklade själfkänsla som i förening med själfansvarighet och medvetandet om stora plikter grundlagt och fostrat de starka karakterer, hvilka skapat Finlands öde. Finland har varit ungdomens land och är det, dess korta historia har burits af en mäktig ungdomlig hänförelse, inympad på släktled efter släktled. Endast en sådan hänförelse har ägt spänstighet nog att motstå trycket ofvanifrån.
Bland den akademiska ungdomen hade själfsvåldet spelrum endast så länge det kunde skrifvas på det friska öfver-modets och den obegränsade krafttillgångens räkning, oppositionen endast då den förestafvades af en stark och ren öfvertygelse. De gamle och kloke arftagarne till Kalevalasmeden Umarinens konst passade på, då järnet i ungdomens karakter var varmt, och svetsade ihop de hårda enskilda viljorna till den opinionens mäktiga stålfjäder, hvilken än i dag — ehuru
splittrad i tu —■ håller Finlands urverk i gång. Däraf uppstod Kalevala-sagans Sampo, det mystiska, lyckobringande redskapet, hvilket annars heter den allmänna meningen. Stålet i den är härdadt i ungdomens heta eld och under de klokes långt ifrån milda hammarslag och motstår ännu godt alla försök att plantera frätande rostfläckar på det.
Den allmänna meningen är i Finland en mäktig, tu-senhöfdad buse, den har ännu i dag all auktoritet, som tidningspressen saknar, den har också skvallerkäringens elaka tunga. Den håller sträng kontroll öfver hvarje enskild medborgares lif och görande, den dömer obarmhärtigt — och ofta orättvist. Men den brännmärker odågan och uslingen som ingen annan institution, och den sopar rent för hemmets tröskel. Den härstammar från de tider, då landet ingen tidningspräss hade men lika fullt måste väcka och uppehålla en obönhörligt sträng andlig disciplin. Och den har ocksä sin förklaring i dessa tider. Den är ett slags själfstyrelse i det tysta, en republik, där alla döma hvarandra som familjemedlemmar — och förlåta hvarandra som sådana. Den har haft en ofantlig förtjänst som en samhällsbevarande institution, men den börjar på att öfverlefva sig själf. Finland har blifvit ett för stort samhälle, man känner ej längre hvarandra så noga som förr, och den forna familjedisciplinen gör misstag, hvilka förvandla opinionen till ett olidligt tyranni för de många, som på ett eller annat sätt misshagat busen.
Anda till de senaste årtiondena lade de politiska förhållandena band på all
Källa: Project Runeberg ·
