Sida 231
Gustaf Eriksson Vasa. 12 maj 1496(?)—29 sept. 1560. En minnesteckning af Ludvig Stavenow. Med 13 bilder
gustaf eriksson vasa,
I95
kena under Danmarks ledning. Båda dessa företeelser berörde på det kännbaraste Sveriges svaga yttre ställning och inneburo ett hot för framtiden, hvars betydelse Gustaf ej kunde undgå att fatta.
Lika säkert som för Sverige hvarje utsträckning af Gustafs lefnad endast skulle hafva varit till välsignelse, lika säkert var hans bortgång i tid en välsignelse för ho-
Den naturliga oro för framtiden, som alla dessa tecken väckte hos konung Gustaf, präglade ytterligare hans ålderdom med denna faderliga karakter, som låg i hela hans väsen, men som trädde fram i sin vackraste och naturligaste skepnad, då åren och erfarenheten mildrat sättet och gifvit honom ålderns auktoritet. Allt och alla böjde sig i vördnad för den gamle konungen. En och
GUSTAVIANSKA GRAFKORET I UPSALA DOMKYRKA.
nom själf. Ännu hade intet skett, som i svårare män kastade skugga på hans hus eller allvarligt hotade hans verk. Men tiden gick sin orubbliga gång och förde med sig nya förhållanden, nya strömningar, nya personligheter, som voro främmande för den anda, i hvilken konung Gustaf lefvat och verkat, och äfven hans verk kunde icke i längden undgå reaktionen af de krafter och idéer, på hvilkas tillbakaträngande eller undertryckande det grundats.
annan förstod och delade hans dystra aningar för framtiden. Kanske konung Gustaf aldrig gjort ett sådant intryck på folkmedvetandet, som under sin ålderdom, då han, stödd af sina söner, för sista gången talade till sina gråtande ständer och nedkallade Guds välsignelse öfver Sveriges folk för en bekymmerfull framtid. Konsten idealiserade denna bild och bevarade gärna i denna gestalt Gustaf Vasas drag åt senfödda släkten.
Jämte den unge folkhöfdingen, som
Källa: Project Runeberg ·
