Ord och Bild: 1896

det moderna italiens författare.

567

jelse att tillägna sig alla möjliga stilar och öfva sig med allehanda formela experiment. Till dessa senare höra t. ex. Carduccis försök att efterbilda antika latinska meter med orimmade moderna versmått.

Med hänsyn till innehållet yppar sig denna lärda släktskap i dikternas stora kulturhistoriska apparat, som särskildt hos Carduccis efterföljare ofta gifvit riktningen karakteren af torr professorslyrik. Äfven när hos dem ett skaldestycke lånat motivet ur verkligheten, framträder det icke sällan till den grad förklädt och smyckadt med metaforer, historiska och mytiska reminiscenser, att kärnan liksom drunknar i allt detta glitterguld. Resultatet är en beskrifvande poesi, som förefaller i det närmaste onjutbar för hvar och en, som icke äger en utpräglad artistisk bildning och är välbevandrad i såväl Italiens som antikens historiska häfder och särskildt på båda dessa områden i besittning af en ganska vidsträckt personal- och namnkännedom.

Bland Carduccis epigoner finnas dock några, som på grund af sin relativa själfständighet förtjäna att nämnas. Så t. ex. Gabriele d'Annunzio, om hvilken jag i föregående häfte af denna tidskrift i sammanhang med hans verksamhet såsom prosaförfattare yttrat mig, Guido Mazzoni, som gjort sig ett namn för dikter, behandlande hemmets stilla affekter, samt Giovanni Mar-radi, hvilken äger en fin förmåga att gifva oss stämningar ur naturen, såsom t. ex. i följande verser:

0 jungfruligt hvita, svindlande branter, en här af vasaller ligga kring eder,

de knotiga bärgens vlgiga kanter. Dit upp, dit där isen sitt bårtäcke breder, där stengeten springer sig trött ibland fjällen, som solen dröjande färgar om kvällen

1 långa regnbågsskiftande strimmor;

dit upp från de kvalmiga dalarnas dimmor till eder min hetaste längtan jag sätter, till tystnadens evigt snötäckta slätter, som gränsa till himmelns oändliga frid.

Den lärdaste af hela denna riktning är Arthuro Graf, professor i Turin. Han närmar sig i likhet med Gabriele d'Annunzio genom sin pessimistiska lifsåskådning i mycket romanticismen. Hans dikter äro ett slags monologer i fantastiska visionära landskap à la Dante, själfbekännelser i form af ängsligt grubblande öfver världssmärtan. Det är en pessimism, som skalden öser ur sitt eget inre, ur naturen, ur den evighets-

arthuro graf.

längtan, som aldrig kan bli tillfredsställd, då lifvet afklippes genom döden, hvilket enligt honom för hvarje lefvande varelse är liktydigt med att uppgå i den eviga förintelsens natt.

I sammanhang med denna lärda lyriska diktning torde böra nämnas något om den korta blomstring, som ungefär samtidigt med den lyriska riktningens uppsving på 1870-talet kom det historiska versskådespelet till del. Den rör sig omkring trenne namn, Pietro Cossa, Felice Cavalotti samt Giuseppe Giacosa, innan han ännu helt och hållet uppgick i det moderna dramat. Af dessa är den förstnämde, romaren Pietro Cossa, utan tvifvel den mest betydande italienske skriftställare, som efter Manzoni i konstnärlig form behandlat historiska ämnen.

Till sin själsriktning är han afgjordt en realist. Hans dramer hvila på en blandning af arkeologiskt och psykologiskt intresse. Hans hjältar äro inga romantiska ideal utan människor med starka, brutala passioner och med stundom något vulgära drag. Han blandar på modernt sätt tragiska och komiska element, och dialogen får, trots versen, gärna en alltför prosaisk prägel. För öfrigt är han afgjordt öfverlägsen i behandlingen af antika ämnen men mindre lyckad när han rör sig inom medeltidens eller renässansens mera komplicerade känslovärld.

Af de öfriga två är Felice Cavalotti