Sida 614
Litteratur. Det moderna Italiens författare. Lyriken. Det litterära lifvet i Milano. Af Helmer Key
568
HELMER KEY.
en skicklig men tom retoriker och för en icke italienare af föga intresse; och Giuseppe Giacosa en elegant och fyndig arangör af pittoreska interiörer och stämningsscener, som närma sig det franska romantiska dramats typ.
Den förkonstling, som i följd af dess lärda ursprung och tendenser onekligen ofta beröfvat den moderna italienska poesien dess omedelbarhet och friskhet, förklarar i mycket den stora framgång, som en ung skaldinna, Ada Negri, vunnit med tvenne dikthäften i en nästan alldeles motsatt stil, af hvilka det förra »Fatalità» utkom för några år sedan, det senare »Tempeste» i början af detta år.
Hon är kanske i det rent formela mången af de ofvannämde skalderna vida underlägsen, men hon äger den stora förtjänsten att ha sett det verkliga lifvet med friska ögon, att ha diktat utan att från början hafva hufvudet fullt af konventionela litterära bilder och uttryckssätt.
Ada Negri har utgått från samhällets lägsta lager. Hon verkade först några år såsom folkskolelärarinna i en undangömd italiensk småstad. Men ryktbarheten skänkte henne sedan också det ekonomiska oberoendet. Hon är numera gift och bosatt i Milano men skrifver allt fortfarande under sitt flicknamn. Ada Negri hade under uppväxtåren sett de lägre klassernas misèr på nära håll och när hon besjunger den, har det därför karakteren utaf något upplefvadt. Det medlidande, som hon uttalar, har hon verkligen kännt i lifvet; de olyckor, hon beskrifver, äro verkliga lidanden, om också många gånger alltför ensidigt sedda och icke, såsom t. ex. hos Arthuro Graf och andra, mer eller mindre uppkonstruerade fantasifoster eller alltför personliga för att kunna finna någon allmän genklang.
Därtill kommer, att igenom hela hennes diktning går en underström af starkaste optimism. För den klassiska pessimismen, t. ex. enligt Leopardis åsikt, äro människorna bröder i olyckan i förhållande till sin gemensamma fiende, alla lefvande varelsers styfmoder, naturen. Hos Ada Negri däremot är orsaken till människornas olycka icke naturens inneboende ondska utan den, att de icke förstå hvarandra, att de sönderslitas af hat, då de borde älska. Lifvet i sig själft är ljust och gladt, om vi endast lära oss att fatta det rätt. Hon är
genomträngd af tron på det godas slutliga seger, på historiens eviga rättvisa. Vid läsningen af hennes dikter kommer man därför att osökt draga sig till minnes Carly-les ord: »I mänsklighetens historia är det det goda som öfverensstämmer med naturens lagar och tendenser, hvaremot det onda är tillfälligt och till sina följder förgängligt.»
Gud är för henne icke den store hämnaren ofvan molnen, han bor i människans eget bröst. Lyckan är immanent. Det beror på oss själfva att gripa den. Kärleken till lifvet lyser fram på hvarje sida af hennes diktning; hon hör genom hela skapelsen kärlekens pulsslag slå. Lifvet är bättre än böckerna. Hon känner sig därinne i det dammiga biblioteket liksom Faust bland folianterna. Men när maj klappar på fönstret, vill hon ut i den grönskande våren med blommor i håret och solen i ansiktet. Hon önskar blott, att lifvet alltid vore lika skönt, som då man älskar och är tjugu år.
Hon älskar den starke, som syftat högt, som, omstrålad af segerns gloria, dött, då han med sitt verk banat väg för kommande släkten. Men detta hindrar henne icke att kunna gråta af medömkan med dem, som hungra, eller med dem, åt hvilka ett oblidt öde aldrig unnat vare sig frid eller timlig lycka, men som ändock icke hatat, som ha dolt sina tårar, fast de ha varit misskända och förtryckta.
Proletärerna kämpa ännu för det dag liga brödet. Men hvad betyder väl, om också revolutionen en dag skall höja sin röda fana, om vägen till framåtskridande också går fram genom blod? Ty försoningens heliga timma skall slå. En oändlig kärlek, evig som skapelsen själf, skall läka alla smärtor och bilägga alla tvister. Segrarne skola med välsignelse på sina läppar komma de öfvergifna och förtviflade till mötes för att sluta dem i sina öppna armar.
Den moderna italienska prosalitteraturen har utmärkt sig för sin kosmopolitiska karakter, lyriken däremot för en viss kotteri-artad anda. I intetdera fallet kan man tala om någon enhetlig nationel sträfvan.
Jag har i föregående häfte sökt visa, huru
Källa: Project Runeberg ·
