Sida 273
Helsingfors i sina monument. Af Karl A. Tavaststjerna. Med 21 bilder
helsingfors i sina monument. 25 i
emot banken står Finlands nya ständerhus helt i skymundan, så godt som i en grop, dit förvisadt från sin först tillämnade höga plats uppe på Ulrikasborgs-bärgen, men på sitt gafvelfält visar det stolt Alexander den förste, afgifvande från tronen sitt kejsarord till folkets representanter på att bibehålla Finlands konstitution.
I norr står statsarkivet med hvita gesimser och smärta grekiska pilastrar mellan stora fönster. Det hela lätt, ljust och luftigt, i bjärt konstrast mot det dunkel, som mäktiga fiender påstå att det ligger öfver akterna det gömmer. I söder skjuter ett mörkare hörn af posthuset in på det nya Finlands undangömda men icke desto mindre betydelsefullaste offentliga plats.
Den finska litteraturen har, så ung den än är, flyttat in i sitt eget vackra hus, beläget så sällsamt anspråkslöst vid en liten bakgata bakom riddarhuset, att man ej kan värja sig för vissa baktankar. Ty den finska litteraturen har säkert ej för afsikt att förbli stående som en lakej bakom Finlands adel, tvärtom har den visat helt andra nerbrytande tendenser mot det välborna ridderskapet. Och man misstager sig knappast, om man ur situationsplanen läser sig till dess framtidshopp att en gång, hälst mycket snart, träda fram ur bakgrunden med sin prydliga fasad mot riddarbusets nuvarande skvär, som då naturligtvis skall sträcka sig öfver den till grunden jämnade plats, där Finlands adels svenska anor en gång varit bofasta i sin egen riddarsal. Skulle däremot placeringen endast vara en tillfällighet, beroende af brist på annan
STÄNDERHUSET.
lämplig tomt, så måste man med undran erkänna det Finska litteratursällskapets blygsamhet vid valet af plats för sitt nya hus, och Finlands adel kan känna sig trygg, då den har det finska folkets ideelaste sträfvanden bakom sig som ryggstöd.
Ett annat bevis på det finska litteratursällskapets älskvärdhet mot den svenska bildningen vore — när man engång ser sakerna optimistiskt — dess artiga inbjudan till svenska litteratursällskapet att komma och bo mot årlig hyra i dess hem. Märkvärdigt nog afböjdes inbjudningen af det senare sällskapet lika artigt som den utfärdats af det förra. Ty fastän det svenska litteratursällskapet är yngre till år än sin finska kollega, är det äldre till sinnelag och härkomst och låter visst aldrig skämta med sig.
Båda kollegerna, både den dryga bofasta och den, som skulle få hyra rum, hafva ett stort drag gemensamt: deras sträfvanden äro mer eller mindre utpräglade politiska. All sträfvan i Finland är mer eller mindre utprägladt politisk, gunås. Nu borde förstås den unga skönlitteraturen såsom varande kollegernas yngsta sorgebarn också bli utprägladt politisk. Det blir den väl nog en dag,
Källa: Project Runeberg ·
