Sida 560
Litteratur. Det moderna Italiens författare. Prosalitteraturen. Af Helmer Key
518
HELMER KEY.
marco praga.
cere» återuppträder, egendomligtuppfattad, i d'Annunzios senaste verk, romancykeln »Il Romanzo del Giglio», hvaraf hittills första delen »Le Vergini deile Rocce» utkommit. Om det förut varit Schopenhauer och Wagner som hufvudsakligen befolkat hans ideela värld, är det nu Nietzsche som så godt som ensam fattar spiran. Han för kunnar jagets absoluta suveränitet och skildrar der Uebermensch, för hvilken inga hvarken mänskliga eller gudomliga lagar gälla. Men taflan saknar hos d'Annunzio den tyske skaldefilosofens imponerande kraft. Nietzsche insåg konsekvenserna af sina läror, han kände djupt den gränslösa disharmoni, som måste råda, sedan styrkans idé blifvit ensam härskare. Han såg i den skimrande aftonrodnadens sken på den svarta ön i hafvet sina ungdomsillusioners grafvar. Han såg sin obevekliga vilja sitta där som den eviga ungdomen. Men han grät i hemlighet öfver sina förlorade ideal. Hans sinne förmörkades, ty han kände inom sig den eviga motsägelsens förbannelse. Han miste förmågan att älska, och otröst-lig fann han icke annat än hat och tomhet, som slutade med att omtöckna hans förstånd.
Men hur annorlunda hos d'Annunzio! För honom är jagets tygellösa frihet uttryck af en stilla skönhetens harmoni. Nietzsches kolossala storhetsdröm blir hos honom nästan pueril i sin litenhet. D'Annunzio har hos Nietzsche läst, att den första drif-fjädern till allt är begär efter makt, hvilket
tolkas så, att ett »imperium» är det mål, som öfvermänniskan bör eftersträfva.
Claudio Cantelmo, hufvudpersonen i »Il Romanzo del Giglio», är den siste ättlingen af en gammal romersk familj. Han känner i sin person sin ätts alla stora egenskaper mognade och fullkomnade. Han fattas därför af en sällsynt ärelystnad: den latinska rasens återupprättelse, hvilken hans ätt bör vara kallad att åstadkomma. Han besluter alltså att försöka frambringa en son, som antingen skall realisera detta hans mål och krönas till konung af Rom eller också fortsätta hans dröm och själf blifva stamfader för den nye Cæsar. Det gäller att finna en kvinna värdig att föda denne. Han tvekar i sitt val mellan tre prinsessor, döttrar till en gammal romersk furste. Den första delen slutar med att han under en bergbestigning friar till en af döttrarna, som emellertid afvisar honom under förevändning, att en annan af systrarna bättre passar honom. Om han sedan kommer att fria också till henne, få vi förmodligen veta i nästa del.
Behandlingen af detta ämne verkar ytterst egendomligt. Läsningen af boken efterlämnar ingen idébehållning. Man upptäcker knappast ens några karaktersreliefer. Bilderna af personerna hafva någonting obestämdt och eteriskt. De vika undan liksom skuggor, då man söker taga fast dem, Det hvilar öfver det hela något abstrakt stiliseradt, men som verkar utsökt aristokratiskt, ungefär som en målning af Botticelli, men i vekare, mera smältande färger. Då man slutat läsningen, har man liksom en musikalisk känsla; det klingar i ens öra liksom ett aflägset eko af de mest raffinerade, mystiska klangeffekter.
Gabriele d'Annunzio betecknar till sin själsriktning kulmen af våra dagars idealistiska pessimism. Men hos honom finnas ännu vissa försonande drag. Hans heliga vördnad för konsten, hans djupa artistiska allvar kastar liksom en dämpande slöja öfver de stygga ämnen, han vanligen väljer. Hela tillvaron får hos honom en skönhetsprägel, som kommer oss att glömma dess inre tomhet och att förlåta de handlande personerna deras hjärtlösa egoism. Man känner, att han för oss frammanar existenser, hvilka icke kunna bedömas efter en vanlig måttstock. Den materialistiska pessimismen har däremot i milanesaren Marco
Källa: Project Runeberg ·
