Ord och Bild: 1896

CAPRIMINNEN.

I 7 I

net. Jag följer den med kikaren. Den var kraftigt slungad rätt ut — men där försvann den i brantens famn. Man misstar sig på strandremsans bredd härupp-ifrån.

Sägnen går, att det var här kejsar Tiberius lät störta ned sina i onåd fallne män. (Höjden är 227 meter öfver hafvet.) Gå vi litet längre upp, där ruinhopen ses, ruinerna efter Tiberii villa, visar man oss runda, brunnsliknande hålor, i hvilka, enligt samma sägen, kvinnor störtats.

För öfrigt gå här sägner i mängd rörande Tiberius. Det goda folket talar med sådan säkerhet om hur och hvar han höll till, att det förefaller som om en jämförelsevis kort tid förflutit sedan han huserade pä ön. Och så snart en marmorplatta eller ett skulpturfragment uppgräfves, påstås det vara från Tiberii tid — någon lämning af den trappgång, som säges under forna tider ha ledt från badpalatset vid hafvet upp till Tiberii villa.

Under de tio år Tiberius lefde här (27—37 e. Kr.) lät han till gudarnes ära bygga tolf palats, af hvilka Jupitertemplet var det märkligaste. De uppfördes här och hvar på ön, men lämningarne af dem äro nu obetydliga, så när som på denna »Villa Timberio» (som den kallas af öbefolkningen).

Här stå höga murar och vida hvalf, här leda korridorer och gångar in i gamla kamrar — visserligen i förfallet skick — men dock gifvande en aning om en svunnen prakt. Ja, man finner t. o. m. lämningar af en arena. Vi må förlåta öns naturbarn att de inrättat den fordom lyxfulla villan till — åsnestall.

Några steg till, däruppe på Lo Capo, är det lilla eremittemplet S:ta Maria del Soccorso. Den åldrige eremiten tar emot oss med godt leende och världsvana. Han bjuder oss vin och visar den hänförande utsikten öfver de båda golferna: Napoli- och Salernogolfen.

STADSPORTEN. OLJEMÅLNING AF ANSHELM SCHULTZBERG.

Midt för är Sorrentohalfön, famnad af de två färgskiftande golferna. Däröfver trona Monte S:t Angelo-kedjans bergmassor i violetta, gulröda förtoningar. Till höger, där bortåt Amalfi, de små öarne Li Galli, hvilka af folket äfven kallas Sirenernas öar. Och därborta, vid Salernogolfens yttersta fjärran, se vi en antydan af Pæstums ruinkolosser. Allt af en gripande storslagenhet.

Eremiten, van vid besökarens hänförelse, har dragit sig litet afsides, men då vi skola gå, lägger han fram en sådan där diger namnbok, däri vi naturligtvis skola skrifva in oss — mot en »liten slant i håfven» till kapellets underhåll.

Då man åter vänder sig mot öland-skapet, öfverraskas man af den ödsliga, sterila karakter, som detta äger i motsats till den färgskimrande, leende utsikten