Sida 176
Capriminnen. Af Anshelm Schultzberg. Med 13 bilder
190 ANSHELM SCHULTZBERG.
och glödande dalbottnar med svala orangedungar, dragas hän till prunkande grottor och sugande afgrunder. Där har jag hört höstnattens stormar skria i half-rasade borgmurar, sett blixtrarne rasa mot bergväggens klippblock. Till Capri, till den underbaraste bland öar, är det blicken drages. Dit lockas den första stund du kommer till Napolis bukt — dit drages den, när du lämnar bygden. Och dit skola alltid mina tankar svinga, så snart ordet Italien nämnes.
När jag vill, hör jag det klangfulla sorlet af kiselstenars rusning i böljebrottens skum vid Granda Marina, då vi i skuggan under det högspetsiga latinseglet föras in mot viken, där vågbrytaren med landningskajen ger skydd åt hundrade båtar i de grannaste, regnbågs-skiftande färger.
Jag ser redbara blickar och stolta typer bland folket vid stranden. Kvinnor, åldriga som unga, omgifva vår båt och erbjuda sig under lifliga gester och muntert pladder att taga hand om bagagets vidare transport. Och snart ser man huru de i smidig gång, med koffertar, korgar, lådor på sina högburna hufvud sträfva upp för trappbackarne mellan slingrande trädgårdsmurar. Mars-solens strålar sila ned genom olivkronor och blomklasar, orange- och citronblommor, berusande doft smyger sig däri att tjusa vandrarens sinnen.
Uppåt bär stigen, uppåt mot den platt-takade staden, hvit och skär invid bergväggens brant. Upp mot stadsporten i klocktornet — in genom hvalfvet, , där bronsbruna ungar halfklädda tumla om i lek och stoj — och vi stå på piazzan, torget. En liten piazza, som redan vid första anblicken inger trefnad och intresse.
Blott man viker om hörnet till höger
är man rikligt belönad för den mödosamma vandringen. Mellan vilda, gulskiftande bergbranter, i lodrät stigning mot eterns blå, breder ut sig en tafla, hvilken i luftiga toner ger oss Ischia, Procida, Cap Miseno, Napoli — och så alla de små städerna vid Vesuvios fot — ända bort till Sorrentos Deserto; där skär åter en Capribrant af.
Men nu in i staden! Hvalftäckta gångar, början till krokiga, mystiska gator, stirra med djupa, svarta ögon ut mot Piazzan — och det är på måfå man kastar sig in i labyrinten, där en rent af orientalisk stämning kommer till mötes.
Entoniga sånger gnolas af sländsvin-gande kvinnor i mörka dörröppningar. Frukthandlarnes lager af grönt, gult, rödt bredas kring butikerna ett stycke ut på gatan.
»Huip uh! —- huip hu —!» Där ha vi åsnedrifverskor. Barfota. Spön i händerna. Djuren och deras börda af resande drifvas fram mellan husen, upp för backar — långt upp på högslätten — uppåt tills de stanna vid Salto di Tiberio. Där, ute på klippbranten, ligger ett litet förfriskningsställe, där man kan beställa sig en sprittande, ljudelig tarantella och vid en flaska lifvande »Capri rosso» se unga som gamla svänga smidigt om, lifvande hvarandra med knäppande fingrar, rop och eld i blickar. Jag har sett hela skaran därinne komma i stämning, och en 90 års gubbe dansa med fart och fröjd mot en 65 års gumma. Tamburinens »psjock, psjock, psjock» och en nynnande, ibland utdragen sång, det är musiken.
Genom dörröppningen synes en låg balustrad. Gå ut och blicka ned däröfver! Längst där nere bryter en bränning mot klippstranden — men det hörs ej hit upp. Går hafvet ända in mot vår klippvägg? Det ser så ut. Man har lagt stenar här vid balustraden. Försök kasta ut en af dem, så att den kommer i vatt-
Källa: Project Runeberg ·
