Ord och Bild: 1896

MODERNA FINSKA KONSTNÄRER.

I39

vecklade färgsinne gör sig gällande snart sagdt i hvilket ämne han än bearbetar. Faran för Wallgrens konst, och denna fara ligger närmare till hands för den, som skapar mycket och i liten skala, är virtuositeten. Till och med det ursprungligt äkta och kända konstverket kan snart nog, tack vare öfverdrifven skicklighet och produktion, få likasom en patina af tekniskt raffinement öfver sig.

Ehuru Wallgren blifvit hvad han blifvit genom flit, arbetsamhet och goda gudars gåfvor, så är det icke mera än rättvisa att nämna, det han i kampen för en position i sin konst haft ett ovärderligt biträde i sin älskvärda och konstförståndiga hustru, en svenska, Antoinette Råström. Fru Wallgren var redan tidigare en anlitad gravör och xylograf, under senare tiden har hon uppträdt som en skicklig och begåfvad skulptris.

W. Wallgrens motsats bland våra skulptörer är Robert Stigell. Den förre är känslans, den senare situationens tolkare. Det nordiskt lyriska elementet, det stilla i sig själf försjunkande, det kontemplativa är icke hans sak, det episkt berättande, det i anläggningen breda, som pekar bort mot en förtid af saga och sång, än mindre, så som hans tidigare arbeten »Bedjande ängel», »Vellamo» m. fl. klart utvisa. Stigell är den ende dramatiskt anlagde bland våra bildhuggare. Händelsen, den våldsamma aktionen och denna drifven till sin spets, färdig till sin upplösning, se där det element, som för hans konstnärskap är ett lifsvillkor. Så är fallet i hans »Bågskytten» och »Ilmarinen smidande Sampo». Och har han koncipierat en dylik aktion, funnit en lycklig situation, då lyfter han i och med den sitt konstverk högt öfver det hvardagligas nivå, ja högre än till och med hans närmaste vänner vågat tro och hoppas. Stigells konstnärsgenius är af manligt kynne, därtill af ett uppbrusande, ungdomligt lynne, den besitter icke finhet, elegans, lugn eller smidighet i samma grad som styrka, djärfhet och en viss obunden friskhet. Hans teknik visar en efter stora ansträngningar, ärligt sökande och många vedermödor vunnen färdighet, som i efterbildandet af naturen kommit delvis mycket långt.

Hans förnämsta arbete, en kolossal grupp, kallad »De skeppsbrutne», ha Hel-

robert stigell.

singfors' stadsfullmäktige beslutit att låta gjuta i brons och ställa upp i den nya promenaden å Ulrikasborgsbergen. Redan detta stadsfullmäktiges beslut utvisar, att arbetet är af mera än vanligt värde. Stigell är till sina studier en fullblodig italienare, därtill en modern. italienare. Jag minns huru han i slutet af 70-talet till trots för oss alla, som då voro mycket akademiskt anlagda, vågade att beundra Giovanni Lorenzo Berninis drastiska figurer på San Angelo bron i Rom. Stigell är elev af italienaren Ruffinoni i St, Petersburg, af akademien San Luca i Rom, under Cavalottis närmaste ledning, samt sedan 1878 af Cavelier i Paris. Detta får man lof att minnas för att fullt förstå hans grupp »De skeppsbrutne». Man kan icke på den ställa de fordringar, som af estetiken formulerats för monumental skulptur, icke tillämpa de lagar, som antikens konstnärer ansågo för oeftergifliga vid arbeten af detta slag: gruppen är nämligen fullt måleriskt uppfattad. Verkligen väl presenterar den sig från endast en synpunkt. Där finnes i själfva verket i detta duktiga arbete något af Berninis mäktiga snille och rörliga fantasi. Oberoende af alla teorier har Stigell velat visa oss en gripande seen från hafvet — hafvet, som han så väl känner, ty han är en entusiastisk skärgårdsbo och sportsman på böljan blå —, och utan all gensägelse har han gjort det i anda och sanning, så att han med denna grupp häf-dat sin plats som en af de ledande konst-