Sida 255
Teater. Emil Hillberg. Af Gustaf af Geijerstam. Med 3 bilder
emil hillberg.
237
meise med, hvad denna intuition en gång hade lärt honom. Han ägde denna skådespelarens slagruta, hvilken satte honom i stånd att fylla ut författarens döda ord, lyfta dem upp från papperet till lefvande verklighet, lägga dem i munnen på en individ, med hvilkens hela utseende, sätt att vara, väsen och temperament dessa repli-
dande denna, som det syntes, outtömliga rikedom skulle verka på allmänheten och framför allt på alla dem, hvilka gladde sig åt hvarje möjlighet att fritt och oförbehållsamt få beundra, i stället för att öfva sig i kritiserandets fattiga konst.
Från perioden vid Nya teatern och till och med de första år, då Hillberg var an-
EMIL HILLBERG.
ker på det nogaste sammanstämde, och sammansmälta författarens verk och sitt eget till ett helt, till en individ, hvilkens inre man tyckte sig känna bättre än sin bäste väns — eller sin bittraste fiendes. Och man skall känna hela fattigdomen bland dem, hvilka på 80-talet gällde sora »yngre» skådespelare för att förstå, huru blän-
ställd vid Dramatiska teatern, finnes en hel rad af märkliga konstskapelser, om hvilka man skulle kunna erinra. Utom hertig de Septmonts och Gerdt Bokpräntare, som redan nämts, hafva vi Bark i »Sanna kvinnor», Jago i »Otello», Stockmann i »En folkfiende», den gamle gubben i George Sands »Claudie», hjälten i Minna Canths
Källa: Project Runeberg ·
