Ord och Bild: 1896

DET MODERNA ITALIENS FÖRFATTARE.

521

ket mera tragiska, som man icke kan säga, hvem skulden bör drabba.

Ännu ett steg närmare det Ibsenska idealet har E. A. Butti gått i sitt skådespel »L'Utopia»*. Han skildrar däri den unge vetenskapsmannen, entusiasten, som stolt öfver sina teorier vill omgestalta världen efter nya lagar, men som snart får röna, att det är en uppgift »over Evne» för hans förmåga. Det är motsättningen mellan idealet och verkligheten, det Ibsenska absoluta krafvet, intet eller allt, i dess konflikt med det praktiska lifvets prosa.

I intet land utom Norge torde Ibsen na blifvit så lifligt beundrad som i Italien, och den dyrkan, man ägnar honom, har stundom gifvit anledning till ganska egendomliga experiment.

För att närmare belysa detta vågar jag berätta om mitt första sammanträffande med Luigi Illica, näst Arrigo Boito den kanske mest betydande af det moderna Italiens operatextförfattare.

Jag hade dagen förut på II Teatro Li-rico sett en ny opera, »La Martire», till hvilken han skrifvit texten. Operan, som är i den ultrarealistiska genren, handlar om en arbetare, som bedrar sin hustru med en varietésångerska. Han låter hustrun svälta och trösta sig så godt hon kan med en platonisk vän. Och i sista akten, sedan hennes lilla barn dött i difteri, tar hon lifvet af sig medelst kolos. Detta i förbigående. Illica hade icke ord nog starka för att uttrycka sin förtjusning öfver Ibsen. Men han hade också själf sin lilla ärelystnad. Italien hade enligt honom ingen nationel dramatisk litteratur. Italiens nationaldramer voro dess operor. Men hvad återstode efter Wagner att göra? Realismen inom operan, eller hvad Illica kallade den zolaistiska operan, hade redan lefvat ut. Cavalleria Rusticana, Pajaz-zon och allt det där en öfvervunnen ståndpunkt! Men i stället gällde det att lyfta den upp till en idealare sfär utan att därför såsom Wagner taga sin tillflykt till saga och myter. Det gällde att skapa den filosofiska eller ibsenianska operan. Det var det som Illica gjort till sin lifsuppgift.

Jag tillstod, att jag måste ha en något närmare utredning.

* Öfversatt på svenska uuder titeln »Reformatorn».

f.. a. butti.

Han förklarade mig då, att i La »Martire» t. ex. de båda första akterna vore zolaistiska men den sista ibseniansk.

Den sista med kolos och difteri? Jag fattade ännu mindre.

Men Illica försäkrade oförskräckt, att han snart med praktiska exempel skulle visa oss, hur han tänkte sig saken.

Yi kunna saklöst lämna dessa funderingar åt deras värde, men säkert är, att man måste gifva Illica rätt uti, att den italienska nationalteatern är dess opera. Det italienska dramat har aldrig velat komma till någon egentlig blomstring. De moderna italienska författarne betrakta också vanligen den dramatiska formen såsom en lägre genre. Studiet af känslolifvet, af de mänskliga passionerna har enligt deras åsikt blifvit alltför inveckladt för att kunna rymmas i en dramatisk ram. Den moderna psykologien uppfinner dagligen nya till -vägagåenden för att analysera, för att i deras olika beståndsdelar sönderdela och mäta våra mest subtila känslor och förnimmelser. Man tänker mera än man handlar i våra dagar; man resonerar mera öfver sina egna känslor än man låter sig behärskas af dem; däraf följer också, att de viktigaste konflikterna i lifvet numera i de flesta fall utkämpas i vårt eget inre.

På skildringen af detta inre lif måste därför den moderna litteraturen koncentrera sig, och för ett sådant ändamål synes ingen konstform vara lämpligare än romanens.

Den förste, som skrifvit med denna upp-