Ord och Bild: 1896

57°

arrigo boito.

hvilken omständighet hade lockat de flesta af landets främste kompositörer från deras sommarnöjen till staden. Man såg t. ex. Franchetti, Samara, Mascagni och Leon-cavallo. Endast den åldrige Verdi hade dröjt kvar i det landtliga lugnet.

Den förmögne milanesaren bor i regeln ute på landet ända till den i november. Affärsmännen, hvilka äga villor t. ex. vid Lågo maggiore eller vid Lågo di Como, men som om dagarne måste vara i staden på sina kontor, stanna inne hela veckan men resa öfver söndagen ut till sina familjer.

Man träffar därför sommartiden mycket folk ur societeten vid middagstiden kl. 7 på stadens elegantaste restauranter eller rättare på en enda restaurant, ty de äkta mila-nesarne äro i det fallet ytterst exklusiva. Denna enda är Café Cova, belägen midt emot II Teatro alla Scala i hörnet af Via Alessandro Manzoni. Litteratörerna äro också vanligen vid denna tid af året talrikt församlade och voro det också nu. De komma för att skörda frukterna af sina sommarmödor, för att skaffa sig förläggare för hvad de skrifvit ute på landet. Det är nämligen ett karaktersdrag nästan för dem alla, att de sällan arbeta inne i staden. Där roa de sig, prata och skaffa sig materialet till nästa bok.

Under en af våra längre promenader frågade jag t. ex. en af mina vänner bland de yngre skriftställarne, om jag icke genom allt detta diskuterande och promenerande

tog hans tid för mycket i anspråk. Men han svarade genast: »Tror ni, att man arbetar i Milano! med detta döfvande buller på gatorna öfverallt! med alla dessa teatrar, fester och bråk! Jag arbetar alltid på landet —■ helst i alperna någonstans —-eller också vid Lågo maggiore för de härliga lointainernas skull — Como är mig för trång — jag måste ha större vyer.»

Vi begifva oss emellertid mellan 7 och 8 på kvällen till Café Cova. Vi inträda i den bakre salen, hvars bortre långvägg löper parallelt med en skuggig trädgård, med hvilken den medelst breda glasdörrar står i gemenskap. Som det är mycket varmt, stå de öppna. Det elektriska ljuset är redan tändt både ute och inne. Själfva salen med sina hvita väggar och mörka läderstolar erbjuder ingenting anmärkningsvärdt. ■ Allt ser snarare litet slitet ut, men detta i förening med den något gammaldags dekoreringen ger den kanske just en hemtreflig, något aristokratisk ton.

Man kan vara säker på att åtminstone hälften af de personer, som sitta vid borden därinne, känna hvarandra. Allt gör ännu mera intryck af kotterier än t. ex. hotel Rydberg i Stockholm supédags. Därborta vid ett bord sitta några bekanta politici, en ex-minister med några kända högerdeputerade; på ett annat ställe åter några aristokratiska sportsmän, som förmodligen varit ute på någon täflan, vid bordet näst intill ett par större matadorer ur den högre finansens värld o. s. v. Men vi, som för ögonblicket mest intressera oss för de konstnärliga och litterära elementen, vända våra blickar åt annat håll.

Mannen med de svarta ögonen, den svarta hyn och det stora skägget — i bonjour, som sitter litet artistiskt illa — är den rikaste och tillika kanske näst Verdi mest framstående af Italiens nu lefvande kompositörer, baron Alberto Franchetti, »Asraels» och »Columbus'» skapare. Men den unge, skägglöse mannen midt emot honom med de stora spelande ögonen, de rörliga an-letsdragen, där det minsta intryck tyckes liksom ögonblickligen afspegla sig i minspelet, med den hvita västen, med lorgnett med guldkedja omkring halsen och med händerna prydda utaf allt för många diamanter, är den elegantaste, den mest firade af alla italienska musici, damernas älskling, Pietro Mascagni. Emellan dem sitter ba-