Ord och Bild: 1896

212

ludvig stavenow.

sund och fördomsfri ande, som konung Gustafs, omfattat reformationen med den »förståndets entusiasm», som samlat ej mindre skaror kring Luthers fana, än den andliga samvetsnödens ifriga tros-trängtan. Med denna manliga och uppriktiga lutherska tro har den djärfve konungen-reformatorn, som slog medeltidens kyrka i spillror inför sin tron och vräkte undan hennes skumma vidskepelse, äfven på detta område byggt nytt och inledt den nya anda, i hvilken Sveriges kyrka skulle fostras till en världshistorisk betydelse och ett kraftigt inre lif. ‡ ‡

Ären gingo förbi, och konung Gustaf hade under sitt rastlösa arbete snart nog blifvit en gammal man. Det var en märklig lefnadsgärning, hvarpå han kunde skåda tillbaka. Med djärf härskarhand hade han brutit ned de sekelgamla politiska och kyrkliga institutionerna och grundat en ny ståt, en ny kyrka och ett nytt samhälle. Under otaliga faror och mödor hade verket skett. Nu växte under hans ögon i frid ett nytt ungt Sverige på den grund han lagt, i de idéer han bragt till seger och hän mot en framtid, då det blef dess uppgift att öfvertaga arfvet, vårda det och bygga vidare under kanske nya och icke mindre stormar. Hans egen personlighet hade ändrats med de ändrade förhållandena. Hårdheten i tonen hade mildrats, den häftiga uppbrusningen och de befallande laterna från hans tyska rådgifvares period lämnat rum för en mer vördnadsbjudande och förmanande art. Konung Gustaf var blifven landsfadern, som efter en lefnad af träget arbete för sitt folk med kärlek och allvar vårdade sitt verk och beredde dess öfverlämnande i andra händer.

Kring den gamle kungen hade vuxit upp en talrik afkomma, som nu var både hans hopp och hans bekymmer. Själf

en förträfflig husfader i gammaldags stil, hade Gustaf i sin andra gemål, Margareta Leijonhufvud, funnit en husfru, som öfverensstämde med hans lynne och åsikter. Helt visst rådde i det kungliga hemmet enkelhet, flit och sedlig tukt på samma gång som faderlig välvilja och moderlig omsorg. Äfven en anständig glädje med musik, dans och lekar fattades där ingalunda.

Konung Gustaf var på det hela en lycklig familjefader. Men tiden var kommen, då de unga prinsarne och prinsessorna växte ut till män och kvinnor och ingåfvo den skarpsynte fadern djupa bekymmer. Särskildt var tronarfvingen, hertig Erik, en natur, rik på godt och ondt. Gustaf kunde icke undgå att märka hans begärlighet för ståt och prål, hans sjukliga misstänksamhet, hans fallenhet för äfventyrliga planer, som vid förändrade förhållanden hotade Sverige med nya krig och svåra inre kriser. Därtill kom denna motsats mot de yngre bröderna, särskildt den icke mindre ärelystne hertig Johan, och mot den unga aristokrati, som vuxit upp och blott af vördnad för den gamle konungen återhölls från att brottas med det nya konungadömet om makten. Kanske han äfven såg detta lurande vansinne, som låg på bottnen af konung Eriks disharmoniska själ, och som snart skulle mogna hos hertig Magnus till öppet utbrott.

Äfven utåt skymtade för en skarpsinnig iakttagare nya faror. Den moskovitiska tsaren hade redan begynt härja i östra Finland. I vildt anlopp mot den murkna lifländska ordensstaten krossade han densamma i spillror och bräckte denna den europeiska odlingens svaga förmur. Sverige kunde svårligen i längden se resterna däraf utan motstånd in-förlifvas i ryssens makt. I Danmark uppsteg en ung, ärelysten furste på tronen och längtade att upplifva de gamla försöken att sammansluta de nordiska ri-