Ord och Bild: 1896

édouard rod. i83

offras detsamma: den individuela lyckan och karakteren. Michel Tessier, som skilt sig från sin första hustru och öfvergifvit sina barn för att gifta sig med sin myndling Blanche, förnekar till slut de principer, till hvilkas kämpe han gjort sig, blir slutligen ett verktyg för upprors- och förstörelseanda. Pastor Trembloz, som däremot förkväfver kärleken i sitt hjärta, blir andligen förstenad, och slutet af »Roches blanches» visar oss ett moraliskt själfmord, liknande det, som doktor Morgex i »La sacrifiée» begår. Vi hafva skäl att tro, att äfven fru de Bussens, den kvinna, med hvilken Trembloz hade kunnat själf blifva lycklig och skapa många andras lycka, jämväl blir en forstening, en roche blanche, när hon böjer sig för sin omgifnings omed-görliga och berättigade kraf. De hafva lärt sig förstå, både han och hon, hvart hvarje försök att undandraga sig dessa kraf — syftet må vara aldrig så godt — måste leda, och huru farliga dessa försök blifva för samvetsfriden, med ett ord, huru demoraliserande de äro. Nu äro de varnade och skola veta att behärska sig, om de blott icke, som Michel Tessier, kasta sig in i den anti-sociala rörelsen och därigenom för sina själfständighetsinstinkter, som eggats af den småaktighet, som omgifver dem, offra andra lika heliga instinkter, vördnaden för familjen och kärleken till barnen, hvilka just innebära förnekel-sen af de individuela krafvens allenaberät-tigande.

Således, hurudan stridens utgång än må blifva, ett är visst, att den verkliga människan, den människa, i hvilkens själ stora krafter jäsa, ej går utan afbräck ur striden. Det sociala lifvet är danadt för medelmåttorna, hos hvilka personligheten knappast är märkbar, hos hvilka den sociala instinkten aldrig stöter på något allvarligt motstånd. Hvad de öfriga beträffar, är dem intet annat öfrigt än att fly samhället och den tillvaro det erbjuder, eller, om förhållandena tvinga dem att lefva i och med detta samhälle, att lefva där beslöjade och maskerade, omgifna af en ogenomtränglig hemlighetsfullhet, förställande sig bakom ett bedrägligt yttre, i skydd af hvilket de kunna känna, lida och någon enstaka gång handla i öfverensstämmelse mëd sitt hjärtas kraf. Men må de icke inbilla sig, att detta kan leda till

lycka! Långt därifrån, hvad som väntar dem är ett olidligt inkräktande på deras fria bestämmelserätt, de kval som lögnens nödvändighet bereder sannfärdiga sinnen, det oeftergifliga tvånget att hyckla likgiltighet eller till och med glädje under de grymmaste själsstrider. På sådant sätt häm-nar sig den sociala instinkten på dem för det afbräck den lidit. De känna verkan däraf kanske grymmare än andra, ty det är i sin kärlek som de drabbas. Den kärlek, som den sociala lagen förhindrat, blir ett hinder för vår naturs rätt att göra sig gällande och utöfvar därigenom ett tyranni öfver oss, som är ändå svårare än lagens eget. Och man måste underkasta sig detta tyranni, måste det med risk af moraliskt förfall, en hotelse som hittills ansetts sväfva blott öfver brottsliga kvinnors hufvud, men för hvilken, enligt Édouard Rod, äfven de män äro utsatta, hvilka, ehuru begåfvade med en ädel och upphöjd själ, icke desto mindre gifva vika för sin passion. De blifva fastnitade vid denna passion, de måste för den offra — somliga sin naturliga uppriktighet, sitt behof att lefva sitt lif för öppen dag, med öppet visir, för att skapa sig en skentillvaro, som ljuger på sanningen i deras inre, — andra hela sitt lif, sin bana, sin framtid, allt. De blifva fastnitade därvid, äfven sedan dessa grymma villkor eller någon yttre fysisk tillfällighet, såsom sjukdom eller olyckshändelse, förstört det behag, som bedårat dem. De blifva då de hjältemodiga kämparne för en alldeles särskild plikt, som står utom, ja i strid mot hvarje lag. Med aktningen för denna plikt, som det för resten aldrig kan falla dem in att svika, så djupt äro dess budord ristade i deras hjärtan, sammanhänger deras aktning för sig själfva och äfven den aktning, som de trots allt ingifva världen. Ty inför dessa olycksöden förstummas världens dom, om blott de, som hafva att bära denna plikt, förblifva trogna mot sig själfva och hålla sig utom det samhälle, hvars lag de föraktat. En sådan man, som, utan samvetskval och utan återgång, i trots af det blod han utgjutit, växer till verklig heroism, därigenom att han förblifver trogen mot sin kärlek och mot henne, som ingifvit honom den, har Édouard Rod tecknat i Jusqu'au bout de la faute, den ena af de två noveller, som bilda volymen Le