Ord och Bild: 1896

m. prozor.

silence. Dessförinnan hade vi i den första af dessa noveller sett, hurusom sjömannen Kermoysan (Sourbelles är arméofificer) nått en liknande grad af moralisk skönhet, därigenom att han, trots otaliga världsliga motgångar och kval, bevarat den dystra hemligheten af sin förbindelse med madame Herdevin.

Denna bok, »Le silence», är en märkvärdig bok, om man betänker, att den är ett alster af inbillningskraften och tankeverksamheten hos en man, som kort tid förut sagt: »En individuel moral är ett nonsens» (Les idèes morales du temps present). Ty hvad äro väl de principer, som Kermoysan och Sourbelles omfattat, om ej en individualismens moral? Och hurudana dessa principer än i sig själfva må vara, är ej den intransigenta ståndaktighet, med hvilken dessa båda män lyda deras bud, en verklig dygd? Sådana frågor tränga sig på de sinnen, som upptagas af reflexioner och aforismer som de följande (boken är full af sådana): »Hvad betyda fakta? Endast känslorna hafva någon betydelse.» — »Hvem kan för hjärtesaker uppdraga en bestämd gräns mellan godt och ondt; hvem kan afgöra, när ett fel blifvit sonadt genom lidande eller förvandladt till själfva sin halt?» — »Hvilka skatter af ömhet, af godhet och af mod gå icke ofta förlorade på det, som vi kalla det onda?» Och för att ännu tydligare framhålla, hvart han syftar, säger sig den berättare, i hvilkens mun Rod lagt sin skildring, genomilas af »hat mot våra lagar och våra sedvänjor, som erkänna högre plikter än kärleken». Förgäfves tillägger han: »Senare tänker man annorlunda, på den tiden kände jag det så.» Vi svara honom med hans egna ord: »Hvad bry vi oss om edra tankar, endast edra känslor röra oss och meddela sig åt oss. Blott af dern blir ni in-spierad, endast de gifva stoff åt er konst och ställa oss i förbindelse med er. De försköna era upproriska individer och göra oss antipatiska mot dem, som vilja kufva dessa eller stöta dem tillbaka eller tvinga dem till lögn och uppror mot alla de allmänna föreskrifternas poliskonstaplar, mot domare, som utlämna oskyldiga offer sådana som Clotilde Audoin till tortyr, mot ordningens upprätthållare, hvilkas fanatism ej ens skonar späda barn utan tillräknar dem deras fäders missgärningar. Mot alla

dessa kan ni icke uppställa några skäl — tvärtom gifva era skäl dem rätt —■ men ännu en gång era känslor, som uppresa sig till och med mot den öfvergifna hustrun, så snart hon slutar att forskansa sig bakom sin smärta och vill forskansa sig bakom sin rätt. Ty hvad ni först och sist ingifver oss det är medlidande, icke för dem, hvilka ha rätt att fordra hjälp och beskydd af samhället, utan för dem, som ej hafva denna rätt, medlidande ej för de svages lidande utan för det värsta af allt lidande, det som lides af de starke, som den djupt individuela kärleksinstinktens förkrossande makt har brutit, för de starkes lidande, som, om de ock lyckas besegra denna makt, gjort det med uppoffrande af sina mänskliga rättigheter, sitt människovärde. Sä talar i »Les roches blanches» en annan berättare, amerikanen Leen, hvilken, såsom tillhörande ett samhälle af annan art än vårt, möjligen representerar ett nytt ideal, ej af underkastelse under en universel, af människor stiftad lag, men af förståndets passivitet inför naturens eviga lagar, om hvilka vi allt från barndomen måste hafva en klar och lefvande förnimmelse, om vi skola slippa att längre fram i lifvet öfverraskas af dem och brytas i ett försök att stå dem emot. Men ett sådant moraliskt ideal är sannerligen ett individualistiskt ideal.

Det idealet omfattas af det släkte ni tillhör, det släkte som gjort uppror mot all universel organisation, mot katolicismen både i religion och i politik, mot den gamla världens lagar, det släkte som gjort reformationer och revolutioner, som gör dem än i dag, och som skall göra dem så länge ännu några spår finnas kvar af den samhällsordning, som det är dess uppgift att förstöra. Hvad ni än må säga och trots ert försvarstal för katolicismen, så är ni dock en af dessa själar, i hvilka lefver en barbar, som gör uppror mot all sammanslagning till en samhällskropp, för hvilken han känner sig främmande, en sådan barbar, sorri lefver i Ibsen, som lefde i Goethe, hvilka båda hafva samma förnimmelse af naturliga krafter, af egoistiska krafter, som råka i kollision med den bestående ordningen. Vända de blicken mot den antika tidsåldern för att spåra de instinkter, som förena denna med oss, de eviga och okränkbara instinkter, som dana