Ord och Bild: 1896

édouard rod. i83

människan, så få de gå tillbaka till de mytiska tider, då mänskligheten lefde med obrutna krafter, i oinskränkt själfständighet, då den enskilda människan ej ville afstå från något af sin tillvaro utan var sådan som sagorna, Iliaden och Odysséen framställa henne. Dessa skaldenaturer uppsöka då ej några grundläggare af stater, sådana som Aeneas, odödliggjord af Virgilius för att behaga cesarerna, utan sådana gestalter som den mot gudarne upproriske Ajax, besjungen af den gamle Homeros, eller den af Aiskylos' hänsynslösa snille prisade Prometeus.

Det är desse hjältars oundergifna och kvalda själar som återfinnas hos mer än en människa i samtiden, och denna människa är då invigd åt samma tragiska öde som de, men skall ock som de upplysas af och växa under lidandet. Nu framställer ni i er tur denna själ, men utan all poetisk apparat, såsom helt enkelt stridande mot det småborgerliga samhällets hvardag-ligheter och nedtyngd af den dunkla miljö, i hvilken era samvetsdramer utspelas. Vi skänka, lika väl som ni, vår djupaste medömkan åt detta lidande. Men mot er vilja växer det ock inom oss en upprorskänsla, som era ord ingalunda vilja framkalla, tvärtom. Men hvad betyda en varmhjärtad skriftställares ord i jämförelse med de intryck, som mot hans vilja hans verk måste taga af hans själ? Är det väl psykologen eller moralisten i er, som förskaffar era verk en intresserad skara läsarinnor? Jag tror det icke. Det finns för mycket moral i er psykologi och för mycket psykologi i er moral, hvilken för öfrigt, efter hvad vi sett, är mera induvidualistisk än kvinnorna i allmänhet önska: de fordra som Morgex något absolut af sina samvetens rättesnören, likgiltigt hvad detta absoluta må vara, och de nöja sig icke med er farlige mr Leens skeptiska relativiteter. Nej, hvad som förskaffar er era läsarinnor det är den lyriker, som de spåra hos er, som de känna under moralens och psykologiens bark, den oförbrännelige lyrikern, som moralisten och psykologen ej lyckas utmatta och som mer än en gång afväpnar dem. Och det är icke kvinnan, han visar dem, som de älska att se henne; hon förekommer hos honom endast i bleka bilder af ett resigneradt offer eller en hjälplös martyr. Han berömmer sig icke som andra af att känna

henne i grund. Nej det är däremot af mannen han gifver sina läsarinnor en bild; de bästa af dem hafva skapat sig ett ideal af den ädle och starke mannen, som kan slås till marken af endast en makt, kärleken. Och detta är en stor triumf för er, att ni vunnit dem på detta sätt, ty de flesta kvinnor öppna en roman, som de taga en spegel, för att betrakta sig själfva. Därigenom att ni lockat dem till att finna behag i något annat, har ni skapat er en särställning bland de romanförfattare, som läsas af kvinnor, och denna ställning gifver er en plats öfver åtskilliga andra.

Jag hoppas, att herr Rod förlåter mig, att jag slutligen sammanblandat honom själf och hans diktade berättare, att jag sökt upp honom själf bakom hans figurer, och att jag sökt lära kinna honom, icke genom deduktioner och analyser af hans teorier, utan intuitionsvis efter det intryck hans böcker gjort på mig. Denna djärfhet torde dock kunna påräkna en ursäkt i hans ögon: jag tillämpar blott hans egen metod på honom själf, hans egen, af honom själf lofprisade intuitiva metod, som sätter det omedelbara intrycket öfver alla studier. Det är denna metod som han har velat sätta i stället för naturalismens tillvägagående, ty sedan han vid sitt första framträdande offrat däråt, har han sedan, allt från tiden för »La course à la mort» och »Le sens de la vie» förklarat sig vara dess afgjorde, oförsonlige motståndare. Ty de intryck, han sökte i lifvet, voro ej det yttre lifvets tillfälliga uppenbarelseformer utan det intryck, som det gifver att kunna genomskåda en själs innersta, mystiska djup och känslans hemlighetsfulla väsen. Men vi kunna ej förstå en annan själ på detta sätt annat än genom det som finnes gemensamt mellan den och oss. Detta är intuitionsprincipen. Den kan ej göra sig gällande, om vi splittra vår iakttagelse på yttre och tillfälliga fakta; den som vill förstå och förklara för mycket, slappar sin förmåga att känna och väcka medkänsla.

Édouard Rods nya sinnesriktning skulle således aflägsna honom från yrkespsykologerna lika väl som från naturalisterna. Detta har understundom inträffat i så hög grad, att hans berättelser förlorat i intresse därpå. I »Les trois cæurs» till exempel försummar han miljön så mycket, att vi