Ord och Bild: 1896

478

M. J.

omisskännelig talang för scenen, hvaremot den då ännu tämligen oansenliga rösten af en del af kritiken icke ansågs ha blifvit särdeles väl utbildad. Musikaliska akademien, vid hvars konservatorium hon i 4 à 5 års tid åtnjutit undervisning af fröken Ellen Bergman, var emellertid af en annan mening, i det att den vid hennes afgång nr akademiens läroverk tilldelade henne sin jeton, en utmärkelse, desto mer beaktansvärd, som fröknarne Petrini, Moritz m. fl. samtidigt utexaminerades ur konservatoriets sångklass. Hon erhöll emellertid icke engagement vid operan, hvartill väl äfven hennes norska nationalitet något bidrog, ehuru hon, som erhållit sin uppfostran i Stockholm, dit familjen flyttade i början af 1880-talet, var fullt mäktig det svenska språket.

Efter denna på sätt och vis misslyckade debut ägnade hon sig nu under ett års tid uteslutande åt privatlifvet (hon ingick under denna tid äktenskap med komponisten Adolf Sterky, en förbindelse, som förlidet år upplöstes, hvarefter hon ingått nytt äktenskap med arkitekten Carl Möller), men återgick under den Nordqvistska ærans första år till operascenen, där hon spelåret 88—89, dock utan att vara fast engagerad, uppträdde som Anna i »Värmländingarne», hvilket parti hon sjöng 15 gånger, och Papagena i »Trollflöjten». Annandag jul, då hon på middagen sjöng i »Värmländingarne», räddade hon kvällens spektakel genom att utan repetition sjunga Siebel i »Faust». Som bevis på den uppmärksamhet, hön redan nu väckt, kan nämnas, att vid reprisen af »Kungen har sagt det», Délibes' spirituela opéra-comique, som gafs detta år, och hvarvid hon uppträdde i ett mindre parti (Agathe), den klarsynte A. L. i Aftonbladet redan ansåg henne lämplig som Javotte i stället för fröken Ek.

Följande höst afreste hon till Paris, där hon stannade i öfver ett års tid under ifriga studier för m:e Artot, hvilken lyckades omskapa hennes röst, som förut betraktats som mezzo-sopran, till veritabel sopran, en operation som emellertid icke aflopp i allo lyckligt, i det att ännu flera år efteråt vissa toner i hennes klara och metallklingande ehuru något spröda stämma gärna ville bli skarpa. Af hur mycken bredd och uthållighet detta skenbart så

sköra organ var mäktigt, skulle först senare visa sig, då hon sjöng Jolanta.

Under de två följande åren uppträdde hon endast tillfälligtvis, så i mars 1891 fyra gånger som Adéle i »Svarta dominon» och det följande året ånyo en gång, och gjorde i detta parti, där hon nu framstod som en färdig konstnärinna, stor lycka hos både publik och kritik, men icke hos operadirektionen. Intet engagement afhördes. I stället uppträdde hon under spelåret 1891—92 som gäst å Kristiania teater 30 gånger i »Svarta dotninon», »Postiljonen», »Alphyddan», »Zampa» och »Faust», där hon sjöng Siebel.

Följande höst afgick emellertid hr Nordqvist från direktörsbefattningen, och den nya direktionen skyndade att skaffa sig biträde af hennes talang. Under de två följande år, under hvilka hon tillhörde operan, skaffade hon sig en ny repertoar på icke mindre än fjorton partier, något som emellertid förmodligen icke föll sig så svårt för en artist med så utprägladt sceniskt gry, liflig och klar intelligens och rik musikalisk begåfning som fru Möller visat sig besitta.

Det var särskildt till opera-comiquen, som hennes begränsade stämmedel och hennes lifliga, spirituela lynne hänvisade henne, och där skar hon sig äfven några af sina vackraste lagrar. Jag påminner om hennes uppträdande i »Svarta dominon», där hon framgångsrikt täflade med Moe och Vendela Andersson, ja öfverträffade dem i äkta fransk lätthet och elegans, i »Postiljo-nen», där hon var förträfflig framför allt som den spirituela rococodamen fru De la Tour, i »Fra Diavolo», där hon mycket behagligt utförde sin vanskliga afklädnads-scen, i »Villars* dragoner», där hon var både rolig och rörande, och slutligen som Mignon, hvilken kanske var den allra förträffligaste bland dessa många förträffliga framställningar. Den trovärdiga Mignon-appa-rationen, den klara böjliga stämman, det skiftande, äkta musikaliskt känsliga föredraget och det behagfulla, alltid sanna, alltid naturliga spelet, allt detta förenade sig här till att frambringa en totalbild af oemotståndlig verkan, fullt mätande sig med de mönstertyper, som Dina Edling och Sigrid Arnoldson skapat af detta parti.

Ännu mer fulländad, ja, nära nog unik var hon som Bastienne i den 12-årige