Sida 514
Musik. Två sångerskor. Mathilda Linden. Dagmar Möller. Af M. J.
476
M. J.
sedermera gjort stor lycka, och kreerade dessutom mindre partier i Lakmé och Otello. Hon hade nu förvärfvat sig en fast position vid Stockholms kungl, opera, till hvars mest populära sujetter hon, trots sin ungdom, redan hörde, då hon hastigt försvann från Stockholms horisont, där hon icke åter skulle framträda förr än efter fulla två års bortovaro.
Orsaken till detta hastiga försvinnande var att söka i hennes begär att fullkomna sig i sin konst. I närmre ett år dröjde hon nu i Paris hos den berömda sånglärarinnan Desirée Artèt. Under denna tid ingick hon äktenskap med sångaren Emil Linden. För säsongen 91—92 voro de bägge makarne anställda vid Lindbergs operasällskap i Göteborg, där fru Linden utom Leonora äfven sjöng Rosina, Azucena och Carmen. I oktober 1892 finna vi henne så åter i Stockholm, där hon som Carmen gasterade å den kungl, operascenen. Hennes framgång var icke obestridlig, öfver hufvud har Carmen alltid varit den rnest omtvistade af hennes sceniska skapelser, men med sin vackra, nu i förhöjd grad konstnärliga sång gjorde hon naturligen som vanligt mycken lycka, och det var onekligen ett stort missgrepp af den Burénska regimen att under nästan hela detta spelår lämna en sådan talang som fru Lindens utan användning. I stället uppträdde hon nu som konsertsångerska, och jag — och förmodligen många med mig — har från denna vinter ännu i varmt och tacksamt minne hennes utförande af den stora arian ur Glucks Orfeus, arian ur Saint-Saëns' »Samson et Dalila», J. A. Josephsons »Stjernklart» m. fl. romanser samt altsolot i Wennerbergs »Stabat mater». Hon hade detta år i rikt mått 'att pröfva på, hvad verklig motgång ville säga; kanske var det därför som hennes sång denna tid i så hög grad trängde till hjärtat. Den var bedårande, därom kommo alla öfverens, och hur det var, måste slutligen operadirektionen bekväma sig att engagera den kanske främsta lyriska talang, som då fanns inom Sveriges landamären, något, som den förmodligen icke sedan dess haft orsak att ångra.
Fru Linden har sedan oafbrutet tillhört den seen, till hvars allra främsta sujetter hon nu allmänt och med rätta räknas, hon har därunder varit mer använd än de flesta
och om hon icke ändock lyckats förskaffa sig så stor repertoar, så beror detta helt och hållet på beskaffenheten af hennes ädla men ömtåliga röstorgan, som hittills icke tillåtit henne ens att utföra alla de partier, som bruka tillhöra en altsångerskas vanliga rollfack. Jag syftar här på Fides' och Ortruds partier. En gång har hon försökt sig på ett verkligt sopranparti, Klytemnestras i Glucks Iphigenia, men hon lyckades här icke fullt, trots att arian lär varit sänkt en liten ters.
Bland alla de uppgifter, fru Linden under denna tid haft att lösa, är Orfevs, den som främst bör nämnas, den, hvarmed hon lyckats mest fullständigt. Man kan tänka sig, hur väl detta det förnämsta bland alla cantabla altpartier med sina sköna breda melodier och sitt måttliga omfång skulle passa hennes stämma, i synnerhet som hon ägde just den måttfulla och stilenliga plastik, som man ville tänka sig hos den gudalike sångaren. Aldrig har man väl hört mer rörande klagan än hennes lidelsefulla utrop »Eurydike» i den första grafscenen, där hon anslår toner, som genljuda inom oss ännu långt efter sedan vi lämnat teatern. Och när denne Orfevs sedan, strålande af glad och längtansfull förbidan, träder in i Elv-sion, så äro vi nästan frestade att tro, att det är antikens återuppståndna skönhetsideal, som i denna ynglingagestalt träder oss till mötes. Den sista, oändligt sköna arian »J'ai perdu mon Eurydice» — jag minnes icke den svenska texten, trots att fru Lindens så klara och tydliga diktion bort prägla den i mitt minne — tror jag dock, att fru Linden sjungit mer gripande i konsertsalen än på scenen. Pauline Viardot lar enligt Berlioz' utsago ha gifvit hvar och en af de tre verserna af denna aria olika färg och uttryck. Om man ville vara pedantisk, skulle man äfven kunna våga en liten anmärkning mot fru Lindens sätt att i detta parti här och hvar forcera alt-tonerna och därigenom äfventyra röstens jämnhet. I förbigående anmärkt lär emellertid mlle Delna, Orfevs' talangfulla och ofantligt uppburna representant på Operacomique i Paris, ha precis samma slags sångsätt.
Lika elegiskt som fru Lindens stämma klingar i Orfevs' klassiska cantilenor, lika heroiskt glansfullt ljuder den i Amneris' parti (i Aida), där hon äfven till apparation och
Källa: Project Runeberg ·
