Sida 258
Teater. Emil Hillberg. Af Gustaf af Geijerstam. Med 3 bilder
240
gustaf af geijerstam.
skyggar för det krassa i människonaturen, aldrig når humorn.
Där det gäller skådespelaren, blir det ofta den roll, hvilken i det rätta ögonblicket kommer i hans hand, som bestämmer hans utveckling. Och få ögonblick hafva i detta hänseende varit så lyckliga för Emil Hillberg, som när reprisen af »En folkfiende» gjordes af de då ännu sammanslagna kungliga teatrarne. Ty i doktor Stockmann samlade Hillberg allt det bästa, hans konst hittills gifvit oss. Den blandning af hjärtlig sympati, hög beundran för mänsklig storhet, djup tragik och ömsom mild humor, ömsom skärande ironi, med hvilken Ibsen omgifvit denne sin älsklingshjälte i det moderna dramat, allt detta förlänade också Hillberg åt den doktor Stockmann, hvilkens ord i hans mun fingo flammande eld, medan de små egendomligheterna förlänade gestalten de drag af realitet, som kommo den att lefva. Det sublima i karakteren var fasthållet med en säkerhet och storhet i själfva greppet, som var frukten af en hel konstnärlig utveckling, och detta sublima drag smalt samman med detaljerna, blef till ett helt af oförliknelig kraft och verkan. Det var, som om Hillberg med denna roll lade öppet allt det bästa inom sig, och jag minns, att jag efter dess utförande en gång hörde honom yttra: »Ja, det finns ju ögonblick, som tröstar en öfver,
att man ska' spela teater.»
*
Jag har i det föregående sökt skildra något af den Emil Hillberg, hvilken för alla konstvänner står som den främste skådespelaren i vårt land. Jag har ej uppehållit mig vid hans senare skapelser.
Men jag har häller ej glömt dem. Sams-thanaka i »Vasantasena,» Gyllensköld i »Moln», Bernick i reprisen af »Samhällets pelare», Shylock i »Köpmannen i Venedig» m. fl. — allt detta är förträffliga roller utförda af en utmärkt skådespelare.
Men det är något egendomligt med Hillbergs nuvarande ställning vid dramatiska teatern. Det är som om hans energi vore borta, som om han ibland sträfvade efter just det slags roller, hvilka minst af allt borde ligga för hans temperament. Han afsäger sig betydande uppgifter, och han gör sin plikt i intetsägande roller, hvilka borde lämnats till underordnade. Stundom förvånar han med att spela en god roll städadt och vårdadt, men utan färg. Och så plötsligt slår han ett slag för den stora konsten, som när han förde fram Echega-rays »Helgon eller vansinnig» och fick den flyttad öfver på dramatiska teaterns seen.
Det finns många förklaringar, som kunna afgifvas öfver detta förhållande, och många hafva tvifvelsutan också blifvit gifna. Men det] finns en, på hvilken jag hälst skulle önska att tro. Och det är den, att Hillberg vantrifs under medelmåttornas herravälde. Den nuvarande regimen lämnar ej plats för en konst som hans. Detta har födt hans grämelse. Hans tid förgår, ej under overksamhet, men under lam verksamhet, och ingenting är för en natur som hans värre. Ty tiden har med sig det, att den sofver.
Men ingen har en större begynnelse, vid hvilken han kan knyta en fortsättning, än Emil Hillberg. Det behöfs blott en småsak; men den småsaken heter: andra teaterförhållanden.
Gustaf af Geijerstam.
Källa: Project Runeberg ·
