Ord och Bild: 1896

272

HELMER KEY.

ingen tid att stanna och besinna sig, att tänka efter, hur det egentligen förhåller sig. Och därför får känslometaforen ersätta bristen på verkligt blodsband.

När Rovetta börjar sin roman, har Mat-teo Cantasirena redan passerat femtitalet, eller kanske sextitalet, det vet man icke så noga, efter att ha förtjänat och förslösat millioner. Och när han slutar sin bok, är han ännu alltjämt på samma punkt, där han börjat; lika fattig men lika full af hälsa och späckad med framtidsplaner.

Rovetta har i denna typ kanske djupare än han anat tecknat en af det moderna lifvets egendomligaste företeelser. Karakterer sådana som Matteo Cantasirenas möter man i våra dagar i alla land; denne nutids-streber, som aldrig har tid att hejda sig ett ögonblick för att tänka efter och för framtiden tillgodogöra sig de erfarenheter han vunnit. Han glider som en sprakande meteor genom tillvaron; han brinner och lyser till ingens nytta; och när han brunnit ut, har askan redan hunnit skingra sig som stoft för vinden. Samma dag som han är borta, är han glömd, därför att hans lifs arbete varit utan kärna, varit hvad man i ordets fullaste bemärkelse skulle vilja kalla »mycket väsen för ingenting». En spirituel författare har sagt: »En modern människa är en sådan människa, som aldrig har tid till något». Men en sådan människa har de allra största utsikter att gå blind igenom världen. Ty för att se fordras uppmärksamhet, och för uppmärksamhet fordras tid. Men tid är just hvad han aldrig har, och det är fallet också med Cantasirena. Hela lifvet är för honom som ett landskap, som från ett kurirtågs fönster skymtar i förbifarten. Han har aldrig lyckats fixera blicken på något. Men därför förrinner också hans rastlösa sträfvan liksom bäcken, som spårlöst sinar ut i öknens sand.

Ännu några steg lägre i fråga om moralisk indifferentism än Rovetta men också vida högre än han med hänsyn till konstnärlig läggning står romaren Gabriele d'Annunzio.

Men d'Annunzio betecknar icke, såsom Melchior de la Vogué i en artikel i Revue des deux Mondes velat göra troligt, någon den latinska racens begynnande renässans. Han tillhör snarare en numera något åldrig men i Italien föga representerad rö-

relse. Han förefaller nämligen i mycket såsom en sista ättling af det gamla romantiska jag-dyrkans idealet.

Hans anspråk på konstnärsjagets absoluta suveränitet är tydligen ett romantiskt minne. Det romantiska jag-idealet ägde sin historiska förklaring i den skillnad, som efter den franska revolutionen uppstod mellan konstnären och publiken och erhöll sitt teoretiska stöd i den tyska romantiska filosofien. Hela denna riktning har också ända in i våra dagar mer eller mindre behärskat den tyska litteraturen och konsten. Tysklands största musikaliska snille i modern tid, Richard Wagner, ville t. ex. gärna se sin konst förklarad i belysningen af den schopenhauerska filosofien. På senare tider har det dessutom gent emot den demokratiska nivelleringen framträdt en romantisk reaktion, som kraftigast tagit sig uttryck i Nietzsches filosofi. I denna treenighet (Schopenhauer, Wagner och Nietzsche) rör sig förnämligast Gabriele d'Annunzios tankevärld.

Denna starkt estetiserande riktning skiljer honom afgjordt från de öfriga moderna italienska prosaförfattarne. Han äger något af romanticismens historiska kuriositetsintresse, och när han t. ex. i sina romaner låter händelsen tilldraga sig i Rom, så dröjer han, i motsats till Matilde Serao, gärna vid dess gamla ruiner och minnen. Denna artistiskt estetiserande böjelse finner man i det moderna Italiens litteratur för öfrigt endast inom lyriken, hvilken, såsom jag längre fram får tillfälle att visa, hufvudsakligen produceras i lärda kretsar.

Moraliskt taget är Gabriele d'Annunzio uttryck för det mest depraverade och förfinade, som vår tid i fråga om raffinerade njutningsmedel kan bjuda. Det är ett på lifvets alla områden genomfördt estetiskt finsmakeri.

I fråga om idéinnehållet har d'Annunzio endast ringa uppfinningsförmåga. Hans begåfning är rent formel. Den sköna formen är i konsten som i lifvet för honom allt. Idén får därför en i allo underordnad betydelse. Han kan icke skrifva ett genomtänkt resonemang. Företalen till hans böcker, som innehålla hans estetiska teorier, äro från logisk synpunkt ytterligt svaga. I sammanhang härmed kan nämnas, att man på senare tiden mycket talat om d'Annunzios litterära stölder. Man