Ord och Bild: 1896

202

ludvig stavenow.

narkiens byggnad lades grunden till en ny, den svenska nationsstaten eller det nya Sveriges rike, som Gustaf Eriksson var kallad att bygga upp på unionens ruiner. Det blef icke den högre enheten, den skandinaviska folk- och kulturgemenskapen, utan den sedan .hedenhös framväxande bildningen af tre nationaliteter därinom, som skulle blifva grunden för de skandinaviska folkstammarnes framtida politiska lif. Härpå satte riksdagen i Strängnäs ett yttre insegel, då Sveriges konungakrona ijuni 1523 formligen öfverlämnades åt dess unga frihetshjälte. * *

‡

Tiden var kommen för de medeltida idealens fall. Den gamla åskådningen af den latinska kristenheten såsom ett enda universalrike under gemensam ledning och med gemensamma mål trädde tillbaka för den nya tidens ståt med dess anspråk på fullständig suveränitet och på oberoende af all annan hänsyn än det egna maktintresset. Öfverallt sträfvade en pånyttfödd furstemakt att sammansluta folkens reela maktresurser och att på spillrorna af ett utlefvadt feodalväsen eller täflande korporationsintressen dana en ny centraliserad och skolad förvaltning, en kraftig likformig rättskipning och inre frid. Öfverallt trädde i det politiska lifvet en nykter, realistisk anda, som obunden af alla yttre band och alla medeltida drömmar blott räknade med verkliga intressen och maktfaktorer. Den individuela fördomsfrihet och fordran af allsidig utveckling, oberoende af död tradition och yttre hänsyn, som utgör renässanskulturens innersta förutsättning, skapade på statslifvets område den moderna statstanken och det moderna statssystemet.

Gustaf Eriksson var kallad att införa denna nya politik i det nordiska statslifvet och att öfver den stridande mas-

san af ädlingar, prelater och bondekorporationer bygga upp den nya tidens ståt. Redan hos Kristiern II framträdde samma sträfvan, ehuru i annan form. Liksom Kristiern var Gustaf en renässansnatur. Han hade den skarpa blicken för de reela maktförhållandena, den djärfhet och hänsynslöshet, som sträckte sin makt så långt, som intet tillräckligt motstånd mötte, den obundenhet af all traditionelt grundad rätt, som icke tvekade att slå ned århundradens häfd, då den kom i strid med hans egna intressen. Gustaf identifierar fullständigt statsintresset med sina egna och har hela den statsegoism, som utmärker renässansfursten. Han är en fullödig individ, harmonisk och sund, som kastat hela sin kraft på statslifvets uppgifter och genom sin ande ingjuter däri det själfmedvetande och den individuela maktkänsla, som helt plötsligt gripa och omdana den under århundraden förkomna svenska staten.

Konung Gustafs personlighet bär så utprägladt moderna drag och inordnar sig så fullständigt i denna följd af monarker, som brutit väg för den nya tidens ståt, att han knappt är tänkbar såsom medeltidsmänniska, utan för sin förklaring fordrar den andliga milieu, den atmosfär så att säga, som renässansens friska och mäktiga vind bredde öfver den latinska kristenheten vid medeltidens utgång. Men Gustaf är icke desto mindre så specifikt svensk. Han känner och förstår det svenska folkets lynne så som ingen annan. Hans både yttre och inre människa har karakteren af en svensk allmogeman eller hemmansägare med det nyktra, praktiska förstånd, den småslughet och närighet, det enkla patriarkaliska familjelif och den benägenhet af personligt ingripande i alla småsaker, som tillhöra den svenska bonden. Han har äfven känsla för den urgamla svenska eller germanska upp-