Ord och Bild: 1896

210

ludvig stavenow.

tor och gods till det världsliga samhällsarbetets främjande. Om ännu Västerås' riksdagsbeslut i dessa fall antyda en viss moderation, skulle Gustafs djärfva kraft och den reformatoriska rörelsens fortgång snart nog draga konsekvenserna. Innan två decennier förflutit, hade kyrkans samtliga ägodelar vandrat öfver i statens händer, klostren och domkapitlen med sina talrika medlemmar och tjänare upplösts intill obetydliga rester, biskopars och landtprästers inkomster reducerats till anspråkslösa löner. Kungliga kommissarier hade insamlat kyrkornas vigda guld- och silfverkäril, borttagit deras rökelsekar, monstranser och heliga bilder och sprättat prydnaderna af de lysande biskopsskrudarne, mässhakarne och altardukarne. Allt hade gått till den kungliga skattkammaren. Biskoparna täflade icke längre med de världsliga magnaterna om makten. De voro alla konungens lydiga tjänare. Försvunna voro de talrika kaniker, som skött den dyrbara domkyrkogudstjänsten; själamässorna hade tystnat, de praktfulla ceremonierna, processionerna och hostieinvignin-garna upphört. Munkar och nunnor dogo bort eller gingo ut i det världsliga lifvets vimmel, och detta samhällselement af oöfverskådlig betydelse med sitt intryck af fridfull lättja, af demokratisk själatröst och välgörenhet försvann. Det var en väldig förändring äfven af det sociala och det politiska lifvet.

Förändringen bar allt igenom sin prägel af Gustafs personlighet. Det låg i hans natur att gå till de yttersta konsekvenser, då han kunde spåra något statsintresse däri. Så långt gick Gustaf i detta fall, att han afsåg att styra sin kyrka blott såsom en gren af den världsliga administrationen. Han kunde därvid icke undgå en brytning med sina reformatoriska medhjälpare, Olaus Petri och Laurentius Andreæ, hvilka visserli-

gen af protestantiskt nit predikat ned-rifning af den hierarkiska byggnaden men ingalunda gillade ett fullständigt underkastande af kyrkan under det världsliga samhället och ett tillintetgörande af all kyrklig själfständighet.

Lika våldsamt och genomgripande som Gustaf gick till väga, när det gällde reduktionen af kyrkans inkomster och krossandet af dess politiska särställning, lika försiktigt och långsamt skred han framåt, när det gällde gudstjänst och lära. Äfven i detta fall måste han komma i motsats till reformatorerna, för hvilka den protestantiska trons och liturgiens införande var hufvudsaken. Helt säkert såg Gustaf i detta fall längre, ty folkets massa hängde ännu kvar vid de gamla fäderneärfda religiösa bruken, och endast steg för steg kunde utan motstånd rum beredas för en evangelisk predikan genom spridandet af svensk bibel, reformatoriska skrifter och sånger och genom uppfostran af ett nytt protestantiskt prästestånd och ett nytt släkte öfver hufvud. Gustaf lefde tillräckligt länge att i detta fall se tiden verka, och vid slutet af hans länga regering hade det svenska samhället omärkligt men säkert gått öfver frän katolskt till lutherskt, om också detta ännu icke var formligen och öppet uttaladt i stadgade bekännelseskrifter och kyrkoordningar.

Otvifvelaktigt är konung Gustaf den svenska reformationens egentliga banbrytare. Visserligen står Olaus Petris ädla, frihetsälskande och djupt reformatoriskt anlagda personlighet vida öfver konungens i religiös karakter. Men Olaus Petri är icke såsom Luther uttrycket för ett helt folks innersta idélif och länge mognade åskådning. Utan Gustafs kraftiga stöd skulle han länge stått tämligen ensam och maktlös, och först ett halft sekel efter honom tränger hans ande ned i bredare lager af samhället. Det är