Ord och Bild: 1896

3 00

MATHILDA LÖNNBERG.

Vi betraktade takmålningarna. De betäcka i synnerhet högkyrkans hvalf-kupor och bestå af färglagda teckningar af allehanda bibliska föremål, målade för det mesta i rundlar, med åldriga, starkt förkortade inskrifter under och omkring de samma. Närmare altaret förekomma martyrer och helgon, sedan kommer bland annat en framställning af liknelsen om den förlorade sonen, och slutligen mot västra ändan skapelsehistorien, syndafallet m. m.

Huru naiva i sin uppfattning voro icke den tidens konstnärer! Vi tvingas att småle, när vi se en hand från skyn räcka åt Adam ett par benkläder och en spade samt åt Eva en kjortel och en slända. Eller huru Satan smyger sig efter Noaks hustru in i arken, mycket rädd för att få svansen klämd i dörren, hvarföre han häller den upp mot ryggen. Äfven längre ned på väggarna synas spår efter alfreskomålningar, som i senare tid blifvit öfverstrukna med hvit limfärg.

Sedan vi noga skärskådat allt detta, gingo vi åter ut på den lilla kyrkogården, för att se hvad den kunde hafva för märkligt. Ett stort ohugget granitblock, upprest som minnesvård, ådrager sig strax vår uppmärksamhet. En palett och en knippa penslar äro inhuggna på det samma, och paletten har den enkla inskriften Per Hörberg. Detta är således det sista hvilorummet för den ryktbare målaren af denna mängd altartaflor, hvilka i synnerhet återfinnas inom Östergötland och Södermanland. Hade Hörberg fått en konstnärlig utbildning, skulle han måhända hafva blifvit vårt lands Rembrandt, nu fick han lefva och dö som en bonde. Titeln af »hofmålare» och den lilla pensionen ersatte icke denna brist.

Per Hörberg var född den 31 jan. 1746 i Virestads socken af Kronobergs län. Han växte upp i den största fattig-

dom, så att han redan vid 10 års ålder måste skaffa sig uppehälle som vallgosse. Emellertid hade hågen för teckning och målning ganska tidigt blifvit väckt hos honom. Han tecknade med kol på näfver, han utskar bilder i bark med sin täljknif, han sökte göra sig färger af brunrot, kol och krita samt bärsafter m. m. Det blef likväl snart allt mera tydligt för honom, att han behöfde konstnärlig handledning. Vid fjorton års ålder vandrade han sålunda åstad till Växjö för att blifva antagen i målarlära men fick afslag. Så ung han än var, hade ban blifvit inskrifven såsom reservkarl för faderns nummer — denne var nämligen soldat —, och förrän han blifvit kvitt denna förbindelse, ville mästaren icke antaga honom. Det dröjde två år, innan fadern kunde anskaffa de 10 daler, som behöfdes för sonens friköpning, hvarefter denne 1762 började sin lärotid i Växjö. Här sträfvade han med all flit för att utbilda sig i sitt yrke, och när hans mästare dog fyra år därefter, testamenterade denne honom 50 daler, hvilken summa dock syntes arfvingarne alldeles för stor, hvarföre Hörberg fick nöja sig med 20 daler. Med detta belopp jämte en liten sparpenning begaf han sig till Göteborg, hvarest han vid 21 års ålder blef »in-och utskrifven» som gesäll i det lofliga målareämbetet. Sedan arbetade han dels i Karlshamn, dels i Växjö, men fick så om ett par år landshöfdingeämbetets resolution på rättighet som häradsmålare i Västra härad af Jönköpings län. Sina förhoppningar att kunna utbilda sig till konstnär hade han uppgifvit och hade gift sig med en tjänstpiga. Det unga paret befann sig dock i så små omständigheter, att de icke ens kunde köpa sig en egen gryta. Hörberg arbetade med åtskilligt utom sitt egentliga yrke; han gjorde schatull och tebord och hvarjehanda husgeråd, som sedan såldes.