Sida 380
Fridtjof Nansen. Af Gustaf Åsbrink. Med 8 bilder
94 GUSTAF ÅSBRINK.
denna plan var att låta sig drifva öfver polen med en hafsström, som han antog gå från Behrings sund och den ostsibiriska nordkusten i riktning mot nordpolen och därifrån mot söder eller sydväst mellan Spetsbergen och Grönland. Detta antagande grundade Nansen på den omständigheten, att en hel del föremål, som otvifvelaktigt måste härröra från den år 1881 norr om de Nysibiriska öarna sjunkna ångaren Jeanette, tre år senare påträffades på drifisen utanför Grönlands ostkust. Med ett litet men starkt och väl utrustadt fartyg ville han nu begifva sig till de Nysibiriska öarna, därifrån gå så långt norr-ut som möjligt samt sedan drifva med isen.
I sin plan säger han dock, att hans mål icke är att »söka den matematiska punkt, som bildar jordaxelns nordliga ändpunkt, ty att nå denna punkt har i och för sig endast ringa värde, men det är för att anställa undersökningar i den stora okända trakt af jorden, som omgifver polen, och dessa undersökningar skola ha ungefär lika stor vetenskaplig betydelse, antingen färden går öfver själfva polpunkten eller ett stycke från den». Denna betydelse sträcker sig, påpekar Nansen till sist, till geografien, undersökningen af jordmagnetismen och luftelektriciteten, norrskenet, solspektret, hafvets fysiska geografi, meteorologien, geologien o. s. v.
Hans plan mottogs öfverallt med det största intresse. I början af år 1892 begaf han sig ut på en föredragsturné till England till förmån för expeditionen, och på alla platser gjorde han den största lycka.
I Norge var offervilligheten stor; stortinget beviljade inalles 280,000 kr., konungen och en del norske män bidrogo med 120,000 kr., och genom geografiska sällskapet i Kristiania insamlades 19,500 kr. Baron Oskar Dickson utrustade ex-
peditionen med elektriskt ljus, och Geografiska sällskapet i London lämnade 56,000 kr. På hösten samma år kunde Nansens fartyg Fram gå af stapeln. Det var efter hans anvisningar byggdt af Colin Archer och konstrueradt så, att det skulle kunna motstå isens prässningar. Utrustningen var för öfrigt den omsorgsfullaste och provianten beräknad för sex år.
Bland den stora mängd af personer, som anmält sig vilja deltaga i expeditionen, utsåg Nansen tolf, nämligen Otto Sverdrup, hans kamrat från Grönlandsfärden och nu utsedd till kapten å Fram; vidare löjtnanterna Sigurd Scott-Hansen och Hjalmar Johansen, d:r H. Blessing, A. Juell, proviantförvaltare, B. Nordal, elektrotekniker, Th. C. Jacobsen, i:e styrman, A. Amundsen, i:e maskinist, L. Pettersson (svensk), 2:e maskinist, I. Mogstad, eldare, P. Henriksen, harpunerare, och matrosen B. Berntsen.
Expeditionen afreste från Kristiania midsommardagen 1893. Från konungen och drottningen ingick vid afresan ett telegram, hvarpå Nansen bl. a. svarade, att »vi draga ut på polarfärden med den fasta föresatsen att göra vårt yttersta». Sedan några platser på Norges kust an-löpts, styrdes kosan österut; den 29 juli ankom »Fram» till Jugorsundet, där den tog ombord ett antal hundar, som dit anskaffats af den bekante ryske forskaren baron von Toll, hvilken ock ombestyrt en hund- och förrådsdepot vid den sibiriska floden Oleneks mynning.* Den 4 augusti 1893 lämnade Fram Jugorsundet, och sedan dess har man ej vetat någonting om expeditionens öde. Baron von Toll uppehöll sig ända fram i november i trakten af Olenek men hörde icke af Nansen. Sedan dess ha tre år
* Om denna del af resan se »På väg till nordpolen» af Fridtjof Nansen. (Ord och bild 1894, sid. 312).
Källa: Project Runeberg ·
