Ord och Bild: 1896

2 6

C. BILDT.

Viktorias bild å de engelska postmärkena. Hur föga tilltalande än Kristinas yttre föreföll, var det sällan att ej främlingen gick förtjust från audiensen. Det var svårt att träffa en person, som förenade mer naturlig kvickhet med vidsträckt beläsenhet och erfarenhet samt gladlynt öppenhjärtighet. Därtill en osökt förmåga att till hvar och en säga något smickrande, just idealet för furstar som »gifva kur».

Lika enkel, naturlig och intagande Kristina kunde vara, när hon tog emot i hvardagslag, lika tråkig och oresonlig visade hon sig däremot vid officiela tillfällen. Hon kände på fem fingrar tidens krångliga etikett men begagnade sig helst af sin kunskap för att bryta med gifna regler. Ingen titel var nog fin, ingen stol nog hög, ingen bugning nog djup, ingen salut nog lång, då hermelinsmanteln kom på och hon uppträdde som drottning. Hon var alla ceremonimästares skräck och fasa, ty hur de än styrde och ställde, var det sällan hon ej fann något att beklaga sig öfver, och hon skrädde då inga ord, vare sig i tal eller skrift.

Utom den egentliga uppvaktningen syntes i drottningens dagliga omgifning hennes tre sekreterare: italienaren abbé Santini, svensken Andreas Brovall Galdenblad, fanatisk katolik och ifrig prose-lytmakare, och fransmannen grefve d'Ali-bert samt två vetenskapsmän af något underlig typ, matematikern Domenico Quartarono från Messina och kemikern Giacomo Bandiera. Med dem tillbrakte drottningen sin mesta tid. Hon hade pä sista åren ledsnat något på att göra i politik, men hon kunde icke i sin brefväxling förbigå tidens stora händelser, och hvad hon skref därom vittnar om stor skarpsynthet och fördomsfrihet, när hennes egna intressen icke skymde blicken. Hon hade t. ex. uttalat sitt ogillande af Ludvig XIV:s förföljelse mot protestan-

terna och länge förutsett, att Jakob II:s bigotteri skulle störta honom från Englands tron, tack vare, tvekade hon ej att skrifva, »det fördömda släktet jesuiter och munkar, som fördärfva allt de lägga sig uti». De klara tankarna äro klädda i lika klara uttryck: enkel, logisk, lättläst flyter stilen, en sällspord egenskap i detta krumelurernas tidehvarf. Drottningens egna affärer voro få: de rörde sig egentligen om utfåendet från Sverige af restan-tierna å hennes inkomster och utbytet af hennes rättigheter öfver underhållsländerna mot full suveränitet öfver Bremen. Därom pågick ständig brefväxling med hennes generalguvernör Olivekrantz och med den till Sverige afsände unge markisen del Monte. En trägen korrespondens underhölls också med hennes bankir i Hamburg, en portugisisk jude vid namn Diego Manuel Texeira, en man som hjälpt henne ur mången klämma, till icke ringa båtnad för sig själf, såsom man lätt kan tänka sig Dessutom bedrefs under Kristinas sista dagar en underhandling ined brandenburgska hofvet. Sedan hon uppgifvit hoppet om att erhålla Bremen från Sverige, hade hon nämligen fattat planen att af kurfursten få suveräniteten öfver Halle och Halberstadt eller Magdeburg i utbyte mot sina rättigheter öfver Pommern och testamente af sina dyrbarheter. Dessa underhandlingar, hvilka afbrötos af hennes död, föranleddes af Kristinas längtan att lämna Rom och komma ifrån alla de krångligheter hon där iråkat. Åtminstone sade hon det själf, men det är svårt att säga om hennes ord voro återspeglingen af en djupt rotad afsikt eller blott uttrycken af tillfälliga misstämningar.

Vid sidan af denna allvarliga brefväxling pågick mellan Kristina och andra furstliga personer, isynnerhet i Italien, det vanliga utbytet af komplimenter och ceremoni-bref samt från hennes sida ett