Ord och Bild: 1896

398

ELL KN FRIES.

minne, det största minne, som är nära

förenadt med Stockholms Storkyrka.

* *

Gustaf Vasa nöjde sig dock ej med att rifva. Han såväl som hans söner voro alltför fullblodiga renässansmän för att icke också vara väldiga byggherrar. I flere delar af vårt land finnas märkliga minnen från deras tid — endast Stockholm är fattigt på sådana. Själfva stommen af den först i Kristinas och sedan i våra dagar ombyggda kasernen på Skeppsholmen skall förskrifva sig från Johan III:s tid. Med visshet från hans dagar är det på sin undergång årligen väntande kronobageriet på Östermalm. Johan III:s namnchiffer pryder ingångsporten, och som norra malmens äldsta bevarade byggnad har det sin märkvärdighet. Och då det stod omgifvet af Artilleriplanens gröna lindar, fann åtminstone de gunstiga läsarnes vägvisare ett större behag i dess tjocka murar och oregelbundna järnluckor, än hon nu finner i det röda stallets fantasilösa längor.

Vasaätten nedlade de största omkostnaderna på gamla Stockholms slott. Vid Gustaf Vasas uppstigande på tronen vat det en sannskyldig bild af hela Sveaväldet och tarfvade således en grundlig reparation. Och den lät ej vänta på sig. Kung Gösta och hans söner om- och tillbyggde slottet, så att det ifrån en medeltidsborg och en fästning förvandlades till en renässansfurstes ståtliga boning. Johan III byggde på det gamla tornet och prydde det med de tre kronor, som slutligen gåfvo namn åt hela slottet. I det inre inreddes många praktfulla gemak. Särskildt berömd var den stora mottagningssalen, »fyrkanten», som den gemenligen kallades, en benämning, som det nya slottet i sin helhet fått ärfva. Rum med bronserade väggar, silverpryd-

nader, målade tak och rikt skulpterade spislar omtalas. En praktvåning lär hafva saknats, men desto präktigare voro de enskilda rummen. Och likaså var det med slottets yttre. Det var i sin helhet sedt ingen regelbundet skön byggnad, men det hade sina ståtliga partier.

Karl XI lät restaurera slottet och anbragte en nordlig fasad, lik den nuvarande. Genom dessa reparationer, hoppades man, skulle slottet trotsa århundraden. En sådan byggnad hade dock Sverige aldrig ägt. Här hade våra stora konungar lefvat och bott, här funnos en mängd af dem samlade dyrbarheter —- och på några timmar den 7 maj 1697 tillintetgjordes en stor del af dessa skatter, alla dessa minnen. Det tunga koppartaket, svenskarnes stolthet, försvårade släckningsförsöken. Snart nådde lågorna det höga tornet. På de öfre bottnarne lågo 8 kanoner, där hängde ock en stor malmklocka. Snart förtärdes bottnarne, bjälklager, klocka och kanoner störtade under ett väldigt brak ned i djupet. Snart nådde elden spiran och de tre kronorna. Äfven de föllo ned i den brinnande afgrunden. Ängest och bäfvan bemäktigade sig alla. Det var som en aning om, att de tre kronornas välde inom kort skulle störta ned från sin stolta höjd.

Ur askan uppstod ett nytt Stockholms slott, konstnärligt mera helgjutet, om ock ej skönare. Detta slott är nu så sammanvuxet med vår stad, att vi knappt kunna tänka oss Stockholm Tessins kungaborg förutan, ehuru den ej äger ett enda minne från den tid, som vi gärna kalla vår storhetstid. I sin helhet är likväl detta nya slott ett minne från sagda tid, ty endast när ett folk tänker högt om sig själft, skapar de konstverk, som verkligen tillfredsställa dess skönhetskraf.

(Slutet följer.)

-fes-