Ord och Bild: 1896

GUSTAF AF GEIJERSTAM.

4 o6

rikedom, hvilken är hans bästa eftermäle. Han har arbetat — för att få tid att arbeta, något som är den medellöse konstnärens hårda öde. Han har sett åren gå under svält och umbäranden, han känner, att han under detta besynnerliga lif, hvars mening och mål han tycker vara hans egen önskan så spöklikt främmande, hunnit öfver 30 år, utan att han fäst i blifvande ord något af allt, hvad han i drömsyner sett glida förbi sin själs öga. Han ser detta så bittert, att han känner behof af att försvara sig själf. Och han gör det genom att nämna ett par serier af tidskriftsartiklar, hvilka i själfva verket icke skulle betydt det minsta, i fall de verk, Molin här nämner som sin egen oskrifna lifsgärning, hade blifvit till och färdiga kommit på papperet.

Molin var en eldnatur, och allt hvad han företar sig bär prägeln däraf. Hans kärlekshistorier, af hvilka brefven bära många spår, visa ett temperament, som i vildhet och kraft gör intryck af något helt annat än den i allmänhet tama eller raffinerade tid, i hvilken vi lefva. På det erotiska området uppenbarar han en underlig motsats mellan den mest lidelsefulla ömhet och en fatalistisk köld, hvilken verkar med något af det ödesdigra i en naturmakt. Allt igenom får man intryck af en person, hvilken äger naturlig öfverlägsenhet, utan att synas medveten därom. Han är obekant med lifvets små lagar, och i sitt förhållande till dem är han ej sällan naiv. Men alla de stora krafterna i lifvet leda honom, liksom de synas lyda honom med den egendomliga villighet, hvarmed yttre förhållanden i allmänhet pläga mottaga sin prägel af de naturer, hvilka ej låta kufva sig.

Denna egenskap synes vid första påseendet stå i motsats mot den ytterliga nedstämdhet, hvilken betviflar till och med möjligheten af en slutlig seger. Men

här är det enstöringen som talar. Det är enstöringen, hvilken ej är i tillfälle att genom jämförelse på nära håll reducera svårigheterna till deras rätta valör. För en sådan enstöring blir lätt sandkornet ett berg, och för honom blir det möjligt att i sin ensamhet tro, att några tidningsartiklar om lapparna gjort den lapproman, om hvilken han själf drömt, till en omöjlighet.

Man kan nu säga: är det då så säkert, att Molin verkligen förmått att utföra de planer, hvarom han drömde?

Jag svarar härpå, att väl ingen någonsin utför ens halfparten af det, som han en gång drömt. Men sedan jag sagt detta, ber jag att få hänvisa till de bref, jag redan citerat, till utkastet till en lapproman (Julkvällen 1891), novellen i Nornan (1895) samt berättelserna i Ord och bild samma år. Tillsammans visa dessa fragment en diktarbegåfning, som är säker på sig själf, en originalitet så djup och rik, att vår litteratur lidit en större förlust genom denne okände unge mans död än genom många af de förluster, som begråtits i massor af samtida nekrologer. Ytterligare stärkes denna öfvertygelse genom kännedomen af författarens efterlämnade papper, hvilka i ett land, som är månt om sin litteratur, ej lära sakna förläggare.

Molin hade en ny insats att göra i vår vitterhet, och jag vågar påstå, att det lilla vi sett af hans hand visat, att denna insats hade han också varit mannen att göra. Han skulle hafva infört Norrland, det obekanta jättelandet, med sina skatter af nytt lif och ny poesi, i vår litteratur, och härpå har litteraturen länge nog väntat.

Sverige är ett underligt land, därigenom att det är så mångskiftande och vidsträckt. Det rymmer inom sin vida yta ej blott de mellersta landskapens lynne, som företrädesvis kallas svenskt. Det