Ord och Bild: 1896

2 6

C. BILDT.

funderingar, hennes bibliotek och samlingar m. m. Vare det nog sagdt, att om Kristinas intresse för vetenskap var ytligt och hennes sinne för konst osjälf-ständigt, fel som lågo i tidsandan lika mycket som hos henne själf, så var hon däremot som samlare och kännare oöfver-träffad. Huru skulle det ej vattnas alla världens samlare och musei-styresmän i munnen, om det nu kunde hållas auktion på blott hälften af hvad hon ägde!

Så förrann tiden i Palazzo Riario mellan politik, vitterlek, svartkonst, musik, audienser och en och annan större lustbarhet, men det rådde ändå tomhet kring den åldrande drottningen, i trots af de många plymagerade herrarne i förmaket och de svartklädda sekreterarne i kansliet. De, som ännu trängdes kring henne, sökte något att förtjäna eller betraktade henne som en kuriositet. Lätt räknade voro de, som hjärtat drog öfver hennes tröskel. Med de flesta förnäma romerska familjerna stod hon ohjälpligt på spänd fot. Hon hade varit ohöflig mot deras damer, lagt sig i deras enskilda affärer, isynnerhet då det varit fråga om giftermål och kärleksäfventyr, sagt kvicka elakheter om dem, sårat deras fåfänga och slutligen kommit i strid med påfven, af hvilken de alla mer eller mindre berodde. De utländske diplomaterna drogo sig för henne af fruktan att få sig något tråkigt etiketts-trassel på halsen. Den religiösa världen kände sig kränkt af hennes själfs-våldiga lif och fria tunga. Kristina var likväl mycket noga i fullgörandet af alla yttre andaktsplikter; hvarje morgon hörde hon messan i det lilla kapellet, som gränsade till sofrummet, hon biktade, fastade och skriftade så ordentligt som trots någon; hon hade till och med hösten 1686 pilgrat till madonnans hus i Loreto, men hur ofta hade hon icke också gycklat med mycket, som var de troende kärt! Förr i världen kunde man ibland i pa-

latsets trappor möta en fransiskanerbroder med snälla vänliga ögon och ett gladt, förbindligt sätt, drottningens biktfader frater Laurentius a Divo Paulo. Ryktet berättade, att innan han blef munk i Ara-celi-klostret uppe på Kapitolium hade han varit högboren och rik och tjänat sin drottning som sändebud vid ett främmande hof — och ryktet talade sannt. Han hette en gång Lars Skytte och var Sveriges resident i Portugal, men djup, brinnande öfvertygelse hade för länge sedan fört honom till katolicismen och klostret. För Kristina hade han alltid hyst den största tillgifvenhet och beundran, och i åtta år hade han hört hennes säkert ganska underliga bikt, men hon hörde i stället föga på hans förmaningar, så att han till slut förtviflade om henne och bad att bli befriad från sitt otacksamma uppdrag. En böhmisk karmelitermunk, fader Slavata, blef efter Skytte Kristinas biktfader, och så syntes den gamle svenske klosterbroderns bruna kåpa icke längre i palatset.

En vän, en ljuspunkt fanns dock kvar i Kristinas lif. Kardinal Azzolini, den ende man, för hvilken hon någonsin hyst en ömmare känsla, stod fortfarande troget vid hennes sida. Vänskapen mellan dem hade begynnt genast vid hennes ankomst till Rom och hade aldrig lidit något afbräck. Ännu nitton år efter deras första möte skref den annars så ombytliga Kristina: »Kardinalen är en gudomlig, oförliknelig man. Han är mig kärare än mitt lif; han förmår allt hos mig.»

Om honom har hennes tunga eller hennes penna aldrig haft annat än godt att säga — den enda troligen, med hvilken detta varit fallet. Azzolini förtjänade också verkligen denna hängifna beundran. Han hade sökt bringa reda i hennes finanser, ordning i hennes hus, stadga i hennes lefnadssätt, allvar i hennes ord, och ständigt stått henne bi med råd och