Ord och Bild: 1896

424

OSCAR LEVERTIN.

renlig fyndort, det är utom all fråga — lika ofördelaktigt ljus har det spridt öfver de båda brödernas uppfattning af sällskaplig takt och af tolerans mot andra — än sig själfva. Med naiv själfförhäfvelse dragas i dessa delar allt, Frankrikes yttre öden, smakens vändningar, sällskapslifvets tilldragelser in till den lilla villan i Auteuil, där de båda bröderna bland sina teckningar och sitt japanska porslin arbetade och kämpade för en ryktbarhet, som blott sent och nödbuden tycktes vilja klappa på, och under tiden äro deras omdömen om de mer gynnade kollegerna allt annat än rosenvatten. Om publikationen af de äldsta delarne, ja af hela kejsardömet väl lät försvara sig — det var redan en förgången tid anteckningarne här gällde — blef den oförsvarlig, när den utsträcktes in till den dag i dag, ett långt fonogram af allt Edmond de Goncourt hörde vid middagsbord och på gata, refereradt med en illvilja mot de flesta af samtidens män, för naiv för att vara systematisk eller mördande men det oaktadt föga behaglig för parterna. Likasom af den äldre generationen t. ex. Sainte-Beuve skildrats med groft oförstående, kom nu turen till Renan — otur att just välja till skottafla för överlägsenhetens pilar de två mest intelligenta män, detta sekels Frankrike ägt! Till sist blef den gamle mannen med sin mani att anteckna och trycka allt han hörde och förklara det med sin föga människoblida psykologi nästan skydd och undviken! Människan är icke skapad för att ständigt sitta inför en kamera.

Det som verkade, trots allt, stort och försonande i dessa memoarer var Edmond de Goncourts totala öppenhjärtighet. Han biktade om sig själf det största och det minsta, med något af den tro på allts bc-tydelsefullhet, hvilken man känner från utförliga lefnadsteckningar från klosterceller, öfver lif helgade åt Herren och seende allt »sub specie æternitatis.» Hans lifvar också helgadt åt en gud, helgadt åt konsten med en lidelsefullhet, en allt uppslukande passion, som kommer en att förlåta mången barnslig vrede och många ensidiga och orättrådiga domslut. Konstnärens kall var för honom en utvald men smärtsam mission, som kräfde offer af allt annat, lif,

hälsa, glädje, allt, för att åstadkomma det i hvarje ord ädla och personliga verk, om hvilket han drömt först i samspråk med den käre brodern, som det synes mindre af en grubblare och mer af en lycklig konstnärsnatur än han själf, och sedan i de ensamma arbetsstriderna i det tysta huset vid Auteuil. Först och sist kräfde konsten rena händer, det absoluta oberoendet och den absoluta fläckfriheten, hel glömska af den tusenstämmige Bamum af reklam och förtal, som är en världsstads präss.

Sä verkar han i allt som aristokraten i de tre stora franska romanförfattarnes klöfverblad. Han hade säkerligen minst ursprunglig poetisk begåfning af de tre. Daudet hade af naturen en gratiösare, lättare hand, ett lifligare blods värma, långt mer och af skimrande och eklärerande solstrimmor i själen. Zola hade en djupare, våldsammare läggning, med breda lagers starka instinkter och den geniale uppkomlingens passionerade och fängslande vältalighet. Men hur mycket mer distingue-rad var ej Edmond de Goncourts typ än de bådas andras — än den lättrörde, pratsjuke kåsören och den store litte-räre en-gros-leverantören med reklamens gong-gong öfver sitt skrifbord. Det förra seklet, hvilket han älskat som ingen annan, gaf honom något af sin elegans. Det kunde hafva klädt honom, så gammal han var, att stå med en florett i handen, det var den sista idén som for igenom mitt hufvud, när jag såg honom försvinna i dörröppningen af sitt hus.

Och nu ligger han begrafven på poeternas kyrkogård bredvid den så hett sörjde brodern på Cimetière Montmartre, där också Heine och Musset slumra. Midt inne bland gatorna ligger den, konstnärernas och diktarnes hvilostad, artisterna gå där förbi med sina flickor, och vandrar man ett stycke vidare öfver boulevarden, når man upp till Sacré Coeur och ser Paris under sig med alla dess tusen hus och gator, dess torn och slott och dess kvinnor och konstnärer. Seinen, gnistrande i pärlgrått aftonljus, knyter sin Venusgördel kring diktens och konstens eviga stad, som af förrödda hjärnor och förbrända hjärtan tänder för en grå värld sin flammande

lustëas" Oscar Levertin.