Ord och Bild: 1896

434

ELL KN FRIES.

rar, och stockholmarne mindes länge det tåg, som 1563 utgått från Järntorget och följt hela Västerlånggatan utefter till slottet. I spetsen gick den kunglige hofnarren och dvärgen Herkules spelande fiol, och efter följde en dansk amiral, hans officerare och 600 danske båtsmän, alla med rakade hufvud och hvita stafvar i händerna. Men femtonhundratalets festtåg liksom dess segrar blekna för sextonhundratalets, och något präktigare har väl Stockholm näppeligen skådat, än då 1650 drottning Kristinas kröning och westfaliska fredens afslutande firades.

Efter de la Vallées ritning restes vid Norrbro en äreport af storartade dimensioner. Sveriges riksråd släppte till de dryga omkostnaderna. Man nödgades dock snart rifva den, ty materialet var endast trä och målad duk. Axel Oxenstierna, en herre den där i allt tänkte på framtiden, hade ifrat för att detta monument skulle göras af sten för att stå som ett evärdeligt minne af den tyska freden, men han lyckades ej drifva sin mening igenom. Ho vet, om äreporten ändå ej rifvits såsom gammal och onyttig?

Sextonhundratalets centraliserande förvaltning drog adeln till hufvudstaden. Det klagades ock öfver bostadsbrist, och de höga herrarne nödgades hyra hos hvarandra och göra allehanda inskränkningar i sin vidlyftiga »hofhållning».

Först och sist sökte de dock bygga sig egna hus i staden »efter tidens fordringar», ståtliga palats med stora uppgångar, eleganta festgemak och rymliga gårdar. Nikodemus Tessin, far och son, Simon och Jean de la Vallée gjorde upp ritningarne. De spetsiga gaflarna och den granna nederländska renässansen kommo ur modet. I stället inkommo den italienska renässansen och den senfranska barocken. En mängd hus byggdes i samma stil, ett slags karolinsk

renässansbarock, om man så vill kalla den

Det byggdes i alla delar af Stockholm, på fäderneärfda, inköpta eller af drottning Kristina med frikostig hand skänkta tomter.

En mängd af dessa stormansbyggnader ha skattat åt förgängelsen, de som stå kvar ha till största delen ombyggts eller blifvit använda till för deras ursprungliga ändamål främmande behof.

Försvunna äro Braheska huset vid Stortorget, väster om Börsen, Per Brahe d. ä:s palats på Helgeandsholmen, Adler Salvii ståtliga hus vid Myntgatan, som refs för Myntgatans eller såsom den då kallades Riddaregatans skull; minnet däraf är bevaradt i Salvii gränd. Bredvid låg Sturarnes palats, som den siste Sturens änka, den myndiga Ebba Leijonhufvud, lät ombygga på ett så hänsynslöst sätt, att hon afstängde gatans trafik. Detta vållade henne med grannen Adler Salvius en process, i hvilken hon. blef den förlorande parten. Försvunnet är ock det Tungelska huset. Dess präktiga gafvel åt Karl XIILs torg, dess vackra portal minnas äldre stockholmare mer än väl, och det var med grämelse man åsåg, huru det ståtliga, väl bibehållna palatset sten för sten nedhac-kades för att ge plats åt järnkontoret och hypoteksbanken.

På Karl XII:s torg restes i början af Kristinas regering Jakob de la Gardies och Ebba Brahes tinnprydda, reliefsirade slott, som speglade sig i Norrström. De stolte stockholmarne kallade palatset. »Makalös». Det reducerades af Karl XI och blef förvaringsplats för de svenska krigstroféerna (däraf den bredvid liggande gatan fick namn Arsenalsgatan), under det att man väntade på att få penningar till att bygga den storslagna arsenal,, hvartill Nikodemus Tessin uppgjort rit-