Ord och Bild: 1896

ETT JAKTMINNE FRÅN AFRIKA.

455

råde med susande fart mellan hästar och jägare, uppmuntrade af araberna, som okvädade haren med allehanda tillmälen såsom: »tag honom den hunden, det svinet, den juden, son af en jude» o. m. d. Till sist slog dock en falk fast. De andra kommo till, och så blef alls todt och slut på den jaktdagen.

Därpå följde ett par jaktdagar af mindre betydenhet; en del harar togos.

Sista dagen var inne; vi skulle ännu en gång försöka vår lycka på jaktstråten. Den ena haren sprang upp efter den andra, en och annan rapphöna föll också offer för våra falkar, och jakten var liflig. Min sidoman i ryttarelinien, kaiden, upptäckte en hare i legan. Med mycken försiktighet meddelades detta de öfriga ryttarna, för att inte haren skulle höra hvad som »sades» och rädda sig.

Jag har hört förtäljas om flere exempel på dylik försiktighet. Min sagesman jagade en gång tillsammans med araberna. Man ville hemföra en lefvande hare för att dressera unga falkar. En ryttare ropade då plötsligt »en orm»; alla samlades och bildade en cirkel om platsen samt redo först i skridt, så i traf och sist i galopp, då en hoppade ur sadeln och stannade inne i ringen hvilken alltmera förminskades medan farten ökades. Mannen i midten bredde plötsligt ut sin »bournous» och kastade sig framstupa öfver en tufva samt reste sig upp med en hare i handen. Min sagesman, som mycket förvånad åsett det hela, frågade hvarför han sagt sig se en orm och ej haren. Araben svarade med stort allvar: »Du må veta, att om jag sagt att haren var där, hade denne förstått det och räddat sig, nu anade han intet!»

Ej heller vågade haren kila ut mellan hästarna, sedan ringen en gång var knäppt.

Som vi europeer föredrogo en god jaktlöpning mot att döda haren i legan,

bildades halfcirkel, haren motades upp, och falkarna släpptes. Jösse var kvick i vändningarna och undgick länge falkarna med lätthet men hamnade dock efter en stund i sadelväskan.

Solen sjönk mot horisonten. Hästarna hade gjort ett drygt dagsarbete, det var ännu långt till lägret och tiden inne att vända om. Man rastade. Den ene araben efter den andre satt af, vände ansiktet mot öster, föll på knä och förrättade sin bön. Det var en vacker tafla dessa knäböjande gestalter i sina pittoreska kostymer och med sina brynta, allvarliga ansikten, försänkta i bön, som afslutades med de tre bugningarna med pannan mot marken. Bakom ryttaren stod hästen tåligt väntande. Betslet och den röda sadeln med sina brokiga stickade mönster fingo ännu mera färg af rosaskimret från aftonsolen.

På hemvägen stöttes ännu en hare. Falkarna släpptes, och det blef en lifvande galopp i aftonsvalkan, tills jösse efter en förtviflad kapplöpning upphanns och togs af sina blodtörstiga förföljare.

Solens sista strålar kastade sin guldglans öfver öknen med ryttarskaran och dess brokiga blandning af ljusa kostymer och olikfärgade hästar, dä vi redo fram mot tälten, från hvilka röken sakta steg mot himlen. »Slougis» och lurfviga kabylska hundar mottogo oss med ursinnigt skall, medan kameler, åsnor, barnungar, får och getter med en mera stillsam förundran åsågo vårt intåg. Det var aftonen före vår affärd, och vi skulle hedras med ännu en »difla». En stor eld brann framför tältet. Kring den voro samlade en stor del araber, som redan stekt »mechoui» och preparerat »kous-kous». Måltiden intogs på arabmanér och var i det hela hvad anrättningarna beträffar lik den förut omtalade, men kryddad af den goda aptiten efter dagens vedermödor befanns den ypperlig. Ännu