Ord och Bild: 1896

486

ERNST BECKMAN.

Det sker på Halmbyboda, hans vackra landtgård, belägen något mer än en mil nordost om Upsala. Förbi Vaxala kyrka med dess spetsiga torn far man på måttligt goda vägar öfver en omåttligt tråkig del af Uplandsslàtten. Kort innan man når Halmbyboda, antager dock landskapet en annan karakter: det är nu den börjande Roslagsnaturen med dess skogsklädda åsar af milda former, med dess tall- och grandungar och vackra björkhagar. Så svänger vägen upp till den af nuvarande ägaren uppförda rymliga hufvudbyggnaden mellan tvenne flyglar på häfdvunnet svenskt herrgårdsma-nér. Från flaggstången på taket öfver verandan bölja för vinden de svenska färgerna och från flaggstänger på gården svaja — åtminstone var detta fallet, då jag för några veckor sedan njöt Halm-bybodas älskvärda gästfrihet — en norsk och en rysk flagga. Betydelsen af denna flaggornas trippelallians är sannolikt för läsaren bekant: den svenske läkarens båda döttrar äro gifta med utländingar — den äldre med en norsk skriftställare Marius Selmer, den yngre med en af Leo Tolstois söner, sin snillrike faders namne.

Här är doktor Westerlund helt och hållet landtbrukare och trädgårdsodlare. Han inspekterar sina vackra mjölkkor af Ayrshire-ras, sina snöhvita långhåriga getter och sina likaledes hvita höns. Hönseriet är verkligen en sevärdhet, fint och propert hållet efter alla konstens regler. Öfver de olika ingångarne stå anslag om eröfrade pris vid utställningar. Burarnes invånare — af italiensk ras tror jag — vrida på nacken, brösta sig och klucka med aristokratiskt själf-medvetande: de äro hofleverantörer, bevars väl, och de runda välformade äggen, liksom de välgödda kycklingarna, lära från en af hufvudstadens uppköpare leta sig väg till själfva kungens bord.

Framför hufvudbyggnaden utbreder sig en gammaldags trädgård, och där utanför stå i ändlösa rader månghundrade fruktträd, efter mönstret af sydligare länder planterade midt uppe i fälten. Det är ett litet stycke Sydtyskland, kanske närmast Böhmen, midt i Uppland. Om våren, när äppelblommornas skära skyar strö sin doftande blomstersnö öfver denna nyskapade lustgård, kommer med vinden minnet af det gamla ordet: »Den som planterar fruktträd, hans namn skall prisas af efterkommande».

Utanför Enköping ligger en vacker skogsås, den s. k. Gröngarnskogen. Doktor Westerlund är enligt egen utsago synnerligen kär i den och gör allt för att främja dess anordnande till en angenäm tillflyktsort. En gång måste han dock bekänna, att han varit så upptagen, att han icke på femton år kommit dit med sin fot: »men jag tänker så mycket på den», tillade han ursäktande. Vid Halmbyboda finns också en sådan vacker skog med höga tallar och granar, som susa öfver väldiga mosshöljda stenblock. Tillgifvenheten för den behöfver dess bättre icke vara lika platonisk, som den för Gröngarnskogen. Här i den skuggiga skogsbacken bortom döttrarnas lekstuga, som den lille norske dottersonen tagit i arf och där han håller sina små bjudningar för morföräldrarne, kan doktorn ostörd af alla patienter dricka barrdoft, om så vore hela dagen i ända, eller med yxan på axeln vandra längre bort för att rödja snår och fälla träd, som stå hvarandra i vägen. Och sedan går han in till sina medicinska tidskrifter, hvilka följa honom äfven ut på landet, eller låter han biljardens hvita bollar rulla öfver det gröna klädet i den vackra biljardsalen i öfre våningen, eller samspråkar han med de sina och med gäster, som verkligen för en gång — och nog måtte väl det, trots hans outtröttliga deltagande, kännas så-