Sida 576
Esaias Tegnér. Några drag af hans lif och personlighet. Af J. J. Albert Ehrensvärd. Med 8 bilder
530
j. j. ai,bert ehrensvärd.
pen i hans väsen, att hans tanke alltid syftat högt, att små bevekelsegrunder liksom små synpunkter varit honom fjärran. Däremot fäster jag mig mindre vid, huruvida han i rent konstnärligt hänseende alltid stått på höjdpunkten. Det förefaller understundom, som om icke alltid kraften motsvarat afsikten, som om ansatsen vore bättre än utförandet. Det ligger häri, som i så mycket annat, något af äkta svenskt i hans natur. Han är själf en gengångare från vår storhetstid, om än hans verksamhet föll inom ett annat område än Karolinernas — icke inom handlingens, utan inom ett, som han själf ställde lägre: tankens och diktningens. I fel och dygder, i storhet och svaghet har han liksom förkroppsligat den svenska nationalandan, om än i högre och rikare mått än det, som motsvarar verkligheten. Han har gjutit våra förtjänster i ädlare form, än vi äro vana att se dem; han har å andra sidan adlat till och med våra fel. Hans personlighet är den vackraste dikt, det rikaste efterdöme, han har gifvit sitt folk; och för att rätt uppskatta honom är det icke nog att endast känna skalden Tegnér, man måste framför allt känna människan.
Walter Runeberg har haft den för en konstnär sällsporda lyckan att på uppdrag af ett helt folk resa sin fars bildstod; det kan sättas i fråga, om icke Tegnérs sonson själfmant rest sin ättefar en ännu varaktigare minnesstod genom utgifvandet af hans bref. Väl var få-kunnigheten genast framme med sina påståenden, att det skulle skada Tegnérs minne, om det blefve kändt för all världen, att biskopen i Vexiö varit en djupt tviflande ande, eller att »Frithiofs» och »Sångens» ungdomligt trotsige diktare framlefvat mer än 20 år af sitt lif i det djupaste svårmod. Men trångsinthetens infall kan ingen beräkna, liksom ingen
heller behöfver bekymra sig om dem. Tillräckligt lång tid har förflutit, sedan Tegnérs bref blifvit nationalegendom, för att omdömet nu hunnit stadga sig. Och man kan nu tryggt våga påstå, att det är först genom dessa bref som man fått full visshet om, att Tegnér verkligen varit värd den beundran och sympati, som i lifvet slösats på honom, ja han har genom dem trädt vårt hjärta ännu närmare, än han gjort genom någon af sina mest beundrade sånger. Vi hafva lärt känna honom själf, hans lif och hans personlighet, och utbytet har varit det rikaste.
Öfver Tegnérs lif föllo djupa skuggor; svårmodet var som oftast gäst på Östrabo. Det är nu ingen sällsynt gäst i de nordiske diktarnes hem, men egendomligt för Tegnér är den plötsliga omkastning, som förmörkade hans af naturen ljusa och människovänliga sinne. Liksom alla rikare naturer synes han hafva ägt förmågan att intensivare uppfatta såväl sorg som glädje. Hans lyckligaste år falla under tiden 1818—1824; det intryck, som hans gestalt under dessa år gör, är af en stark ung heros, som manligt och oförväget går ut att eröfra världen. Ar 1818 kom genom invalet i Svenska Akademien det yttre erkännandet honom till del; hans litterära blomstringstid infaller äfven under dessa år. I rask följd efter hvarandra utkommo Nattvardsbarnen, Axel och Frithiofs saga, för att nu blott nämna hans större arbeten. Som talare hade han förvärfvat sig ett namn redan genom minnestalet öfver Luther, i hvilket han först för en offentligare krets fullt klargjorde sin ståndpunkt i förhållande till tidens brännande litterära frågor. Det utgör — detta tal —, om man så vill, hans litterära kodex, grundlagen för det »lilla neutrala hertigdöme», för hvilket Tegnér ville bereda plats »mellan de båda kämpande kungasta-
Källa: Project Runeberg ·
