Ord och Bild: 1896

10

GUSTAF LINDGREN.

kets berättigade fordringar på ett harmoniskt underordnande af detaljerna under dess totalintryck, men icke teoretiska spekulationer eller stilistiska hårklyfverier, som sakna stöd af verkligheten, varit orsaken till dessa nya tilläggs tillkomst, form och anordning.

I mångt och mycket uppfyller förslaget till Dalhems kyrkas restaurering på ett utmärkt sätt dessa fordringar på ett pietetsfullt återställande af det ädla minnesmärket. Det må dock icke anses förmätet att fråga, hvarför de vackra och egendomliga gamla renässansbänkarne, som gåfvo kyrkan en så målerisk karakter, icke tillvaratagas och användas åtminstone till sidostycken i de nya öppna bänkarne. Ej heller förefaller tanken att anordna de båda små läktarne på båda sidor om tornbågen fullt motiverad af nödvändigheten. De äga ej historisk häfd men störa i viss grad det behagliga intrycket af kyrkans rena och enkla linier, och de genom desamma vunna platserna kunna lika väl förvärfvas nere i kyrkan genom att flytta orgelverket till en mindre läktare öfver västra portalens vindfång, där en konstnär med herr Häggs talang bör kunna uppställa det utan att det vackra västra fönstret skymmes. Kostnaderna för restaureringsprojektets genomförande blefve härigenom i hvarje fall icke större.

Om förslaget under utförandet något modifieras i ofvan antydda riktning, torde dess totalverkan i än högre grad komma att motsvara de mäns ädla afsikter, som satt sig i spetsen för det fosterländska företaget, och den ärevördiga gamla kyrkan än en gång komma att fullt återfå den egendomliga skönhet,

som dess förste grundläggare ville gifva den. Hvem var han då, grundaren af Dalhems kyrka? Man vet det ej, men Brunius har vågat en gissning, som icke förefaller allt för osannolik. I norra portalens östra post sitter ett bildverk af sandsten, enligt Brunius inmuradt i kalkstensporten redan vid densammas uppförande, och föreställande en andlig, som lyfter en kalk, och därofvan Kristus, som välsignar kalken. Omkring bilderna löper en mycket förvittrad inskrift, som af den för Gotlands fornminnen i hög grad intresserade Haqvin Spegel år 1683 tyddes på följande sätt:

Floruit in terris multo Nicolaus honoré. Finivit metam, cui regis gratia favit. Preposito caro paradisum reseravit, Quem multo Christus benedictus honoré beavit, Atque illi certo sua celica regna paravit; Celi namque memor vixit in orbe pius.

1753 läste Langebek »Christi» istället för »regis» men tydde i öfrigt inskriften på samma sätt som Spegel. Stenens ofullkomliga arbete anger dess ursprung från 1200-talet. Månne det är för djärft att antaga, det Nicolaus var den kyrkoherde, som grundade Dalhems kyrka, och att minnesstenen var afsedd att för eftervärlden vittna om hans förtjänster om det vackra tempel, i hvars minsta portal den helt blygsamt är insatt? Vare därmed hur som hälst, grundläggarens verk har bestått längre än hans minne och skall väl, om vår tid fyller sin plikt mot det dyrbara arfvet af hans fromhet och hans konstsinne, ännu länge för en sen eftervärld bära vittne om dess pietet för våra fosterländska konstskatter.