Sida 64
Drottning Kristinas sista dagar. Af C. Bildt. Med 4 bilder (Fortsättning och slut)
78
C. BILDT.
kristinas grafvård i peterskyrkan.
Ej långt därifrån förvaras hennes inälfvor i en annan sarkofag. Den har formen af en på golfvet hvilande, mot väggen stödd, ungefär i m. hög halfkupol af hvit marmor, refflad och krönt af ett kors. Däröfver en tafla af hvit marmor, inramad i svarta barocka ritningar, som omgifva en inskrift, likalydade med den föregående utom att »Corpus» utbytts mot »Præ-cordia».
Kristina hade i sitt testamente förordnat följande:
»Vi vilja, att vår döda kropp skall svepas i hvitt och begrafvas i kyrkan la Rotonda (Pantheon) eller i någon annan, som vår arfvinge må bestämma; utan utställning af liket, förbjudande vi hvarje begrafningsståt och all annan dylik få-fängä. Epitafiet vare en enkel sten med blott denna inskrift:
D. O. M. Vixit Christina Annos lxiii.
Vi vilja intet hvarken mer eller mindre.»
Hennes önskningar blefvo lika litet respekterade i fråga om vården som i fråga om begrafningen. Katolska kyrkans ära fordrade en ståtlig minnesvård öfver det stora affallet. Hade själfva affällingen i lifstiden varit besvärlig, skulle hon åtminstone efter döden göra reklam för påf-vedömet. Det dröjde likväl några år, ty Innocentius XI dog redan fyra månader efter Kristina, och hans efterträdare Alexander VIII (Ottoboni) fick under sin korta regeringstid (okt. 1689—febr. 1691) ej heller tid att träffa någon anstalt om monumentet. Först under Innocentius XII (1691 —1700) fattades definitivt beslut om utförandet, hvilket uppdrogs åt Carlo Fontana. Denne har uppgjort ritningarna till den stora, fula och anspråksfulla vården, som nu synes i Peterskyrkan vid den första pilastern ytterst till höger från stora ingången. Den aftäcktes den 27 nov. 1701, sedan Kristinas forne skyddsling monsignor Albani uppstigit på påfve-stolen såsom Clemens XI. Monumentet ansågs redan då såsom »di malissimo gusto»; det var dock ej fullbordadt. Ännu fattades en bas-relief på själfva sarkofagen, föreställande Kristinas högtidliga afsvärjelse i Insbruck inför den påflige legaten Holstenius. Hvem skulle — o ödets ironi! — hugga denna Kristinas ära i marmor, om ej samme Théodon, hvilkens roman hon så snöpligt korsat tolf år förut. Han hämnades med att prestera något afskyvärdt fult, men hämden var icke afsiktlig. Théodon var född klå-pare i konst som i kärlek. Högt uppe sitter hon nu, Gustaf Adolfs dotter, i en jättemedaljong af brons, stolt blickande ned på den svenske vandraren, som gärna knyter näfven i harm och blygsel. Under medaljongen bär en krönt och vingad
Källa: Project Runeberg ·
