Sida 706
Foto. Lindahl, Stockholm. HJALMAR SÖDERBERG.
oförskämd och blef -- utkörd, och ni har tagit del af en hel sedebild! Eller läs -- ja, läs hela boken, och ni skall ha fått något att tänka på. Det har blifvit sagdt, att det finnes åtskilligt, som erinrar om Anatole France i detta arbete. Kanske -- och kanske man också kommer att tänka på Kielland, men det oaktadt är Hjalmar Söderberg fullt originell i såväl ämnesval som språkbehandling. Och hvilken mästare han är i det rent språkliga, förstår man kanske allra bäst, om man jämför hans öfversättningar af Anatole France's noveller och samme författares roman »Drottning Gåsfot» med originalen. Dessa öfversättningar gå i finess upp mot t. ex. Molanders tolkning af »Cyrano de Bergerac».
För kort tid sedan har den unge författaren utgifvit en stor roman, »Martin Bircks ungdom», hvarmed han satt kronan på verket. »Denna berättejse är beundransvärdt väl skrifven», säger en af våra främste kritici, »in i det minsta beundransvärdt präglad af en icke stark eller egentligen rik, men sällsynt fin, själfull och intellektuellt högtstående personlighet. Hvar vän af det verkligt äkta i känsla och stil skall med förtjusning läsa denna bok, hvilkens stämning genomgående är så utsökt med sitt vemod, upplyst af en på en gång omutligt klar och ändock humoristiskt mild tankes ironi, och hvilkens prosa är så fulländad, utan att någonsin blifva torr och styf, uttrycksfull och varm trots förkärleken -- en tecknares förkärlek -- för svart och hvitt, aldrig vanställd af af billiga »Faux-brillants» från dagens vittra modemagasin.»
»Martin Bircks ungdom» låter icke berätta sig. Det är en bok af stämning och vemod -- en bok för finsmakare. Den stora allmänheten skall nog icke lära sig att älska hvarken denna bok eller Söderbergs författareskap i öfrigt. Men det hindrar icke, att Hjalmar Söderberg -- liksom Anatole France och liksom Kielland -- har många goda och trogna vänner, som läsa och läsa om honom.
EN OVANLIG UTMÄRKELSE.
Vår Högsta Domstol har ju med allt skäl namn om sig; att vara både ett exklusivt och ett högst framstående ämbetsverk, och endast de, som efter mogen öfverläggning kallats att genomgå revisionssekreterareskapets skärseld och, till vederbörandes belåtenhet lyckats passera densamma, få i regeln säte och stämma i vår högsta judiciella areopag. Än ovanligare är det då, att en utom domstolen stående sakkunnig adjungeras som föredragande i stället för en revisionssekreterare, och naturligtvis är en dylik kallelse alt anse som ett alldeles speciellt förtroendevotum åt vederbörande som fackman.
En dylik utmärkelee har nu i dagarne vederfarits försäkringsdirektören Ernst Ebbe Julius Bring i »Svea», som af Högsta Domstolen inkallats som föredragande af förslagen till lag om försäkringsanstalter, och har detta k. m:ts val hälsats med allmän tillfredsställelse inom fackkretsarne.
Direktör Bring, som är född 1850, aflade 1873 hofrättsexamen, samt utnämdes 1876 till v. häradshöfding. Han hade då redan 1873-74 dels vistats utomlands för kommersiella studier, vid »L'Institut supérieur de Commerce» i Antwerpen, och dels tjänstgjort vid svenska generalkonsulatet i London. Åren 1877-91 var han praktiserande jurist i Göteborg i kompaniskap med den framstående advokaten d:r Philip Leman, i samband med hvilken verksamhet han innehade en mängd allmänna och enskilda uppdrag, äfven i försäkringssaker. Den 1 jan. 1892 inträdde han som verkställande direktör i Brand- och Lifförsäkringsaktiebolaget Svea, där han efter meddirektören Max Olbers afgång 1898 är ensam verkställande direktör. Såsom bekant var direktör B. jämväl medlem af den skandinaviska kommission, som under senare hälften af år 1900 uppgjorde det utkast till lag om lifförsäkringsverksamhet, som ligger till grund för under behandling varande försäkringslag.
Foto. Steen-Möller, Göteborg.
DIREKTÖR ERNST BRING.
