Sida 2416
HVAR 8 DAGS NOVELLBLAD. V.
MANNEN MED SVARTA VÄSKAN. Novell af Frank Vernon. Öfversatt för HVAR 8 DAG.
Under tvenne dygn hade expresståget rasslande ilat mot sitt mål, Saltsjöstaden i Utah, och inom några timmar skulle det vara framme. Allt inom och utanpå tåget var betäckt med ett lager af den fina, röda ökensanden. Passagerarne hade tröttnat vid sina böcker och tidningar, alla samtal hade afstannat. Endast en af alla de resande i salongsvagnen föreföll nöjd och belåten. Utan att fästa sig vid landskapets tröstlösa enformighet satt han timme efter timme och blickade ut genom fönstret. Allt emellanåt tog han upp en annotationsbok ur sin svarta väska, gjorde några anteckningar och stoppade ned den igen.
På andra sidan gången satt en ung engelsman, hvilken flera gånger sökt inleda samtal med honom utan att lyckas. Midt emot den unge mannen satt en spanjorska, visserligen endast halfblod, men icke desto mindre högst intressant i hans ögon. Bredvid henne satt hennes far, för resten voro alla passagerarne affärsmän, hvilkas enda samtalsämne var pänningar. Skymningen inbröt och en svart kypare förkunnade att middagen var serverad.
Den unge engelsmannen inbjöd mannen med den svarta väskan att spisa middag tillsammans med sig, hvilket denne dock artigt afböjde.
Sedan middagen var öfver intog hvar och en sin plats i den nu upplysta salongsvagnen.
Plötsligt stannade tåget och utanför dånade en våldsam skottsalva som från ett helt regemente.
»Hvad skall detta betyda?» sade engelsmannen.
»Vi ha blifvit öfverrumplade», sade mannen med den svarta väskan.
Den spanska flickan suckade djupt, slet upp sin reskappa och tog från sin hals ett härligt diamanthalsband. Därpå böjde hon sig ned, öppnade spottlådan, som stod i gången mellan sofforna, och lade sitt halsband inuti densamma och tillslöt den igen. Sedan detta var gjordt tände hon en cigarrett och satte sig, lugnt afbidande hvad som komma skulle.
Den unge engelsmannen brast i ett hjärtligt skratt, men hans munterhet försvann, då han såg tvänne män inträda från hvar sin ända af vagnen. De buro den bekanta Rough Riders-kostymen, slokhatt, blus och höga ryttarstöflar. För ansiktet halfmask.
»Händerna upp!» kommenderade banditerna, och på en gång höjde samtliga passagerarne händerna i höjden, med undantag af den unge engelsmannen, hvilken gjorde en rörelse för att gripa något han hade i bältet. Men innan han hunnit utföra sin afsikt, krossade en revolverkula glasrutan bakom honom, endast några tum öfver hans hufvud.
»Tuppkyckling», sade en af banditerna, »försök en gång till och ni är dödens!»
»Följ ni vårt exempel», sade mannen med den svarta väskan, och den unge mannen fann för godt att foga sig i sitt öde.
»Nu mina herrar», sade den beväpnade röfvaren, »ämna vi taga upp kollekt för de fattiga. Jim, gör din plikt och låt ingen slippa undan».
Jim grep verket an och utförde det ytterst samvetsgrann! Då han kom till den spanska damen, vek han undan hennes kappkrage, bad om ursäkt för att han besvärade, sparkade till spåttlådan och fortsatte sin ransakning.
Till slut kom han till den tyste mannen med den svarta väskan.
»Fram med hvad ni har!» röt han till denne.
»Hör på», ljöd svaret. »Jag skall tala om mina förhållanden. Jag är kontorist och min principal har sändt mig att hämta 150 dollars, hvilka jag har med mig i väskan här».
»Kanske den där firman vill lämna dem till de fattiga. Fram med dem bara!»
»Alldeles rätt», sade mannen och gjorde sig redo öppna väskan. »Jag ville endast säga er, att ni just gått förbi någonting, som är värdt tjugo gånger denna summa. Troligen skall ni ej finna det, ty jag hör redan signalerna från nattåget som vi skola möta där borta vid kullarne. Vill ni låta mig behålla mina 150 dollars, så skall jag visa er på det.»
Röfvaren höjde hotande sitt vapen.
»Låt bli det där, Jim», röt hans kamrat, »Vi ha ej tid med sådant. Vändande sig till mannen med väskan tillade han: »ni kan lita på mitt ord, att ni skall få behålla edra pänningar om ni raskt säger oss hvar vi skola finna den summa ni talar om.»
»Det är inga pänningar alls, endast ett halsband. Om ni lyfter upp locket på den där spottlådan, så hittar ni det.»
Ett undertryckt mummel af ovilja hördes i hela vagnen och den unge engelsmannen sprang ursinnig upp.
»Sitt ned, unge man», sade mannen med den svarta väskan. Betvingad af röfvarnes hotande vapen lugnade engelsmannen sig, medan Jims kamrat drog fram halsbandet i fråga och stoppade det i fickan. Den spanska damen snyftade.
»Jag beklagar, att ha vållat er så mycket obehag», sade Jim ursäktande, i det de båda bofvarne drogo sig tillbaka mot ingångarne och försvunno lika blixtsnabbt som de kommit. Ett ögonblick senare hördes ljudet af deras bortilande hästar.
Den unge mannen lutade sig ut genom den sönderskjutna rutan och affyrade sin revolver efter dem.
»Bry er icke om dem», sade mannen med den svarta väskan, »ni bara ödslar bort er ammunition. Detta yttrande drog uppmärksamheten till personen, som uttalat det.
»Du -- din fege skurk!» röt den unge mannen. »Din eländige usling, som så kunde missbruka en kvinnas förtroende!»
»Mina herrar!» sade den unga damens far. Dessa diamanter voro allt hvad vi ägde, värda minst 5,000 dollar, och vi ämnade sälja dem i Saltsjöstaden för att slippa gå ifrån gård och grund. Nu äro vi ruinerade.»
»Stå upp, så får jag slå in skallen på er», sade den uppbrakte unge mannen.
»Håll!» sade en annan. »Då vi komma fram anmäla vi honom för polisen, ty säkerligen är han i komplott med tjufvarne.»
På detta sätt haglade tillmälen öfver honom en stund, men han satt helt stilla och lugn. Då de lugnat sig något tog han fram sin väska, öppnade den och tilltalade den unga damen:
»Det där halsbandet var värdt 5,000 dollar. Välan! Jag skall spara er besväret att resa till Saltsjöstaden och sälja det. Jag betalar er 10,000 dollar för det.»
Han stack handen i väskan och drog fram en sedelbundt, hvilken han räckte den förvånade gamle mannen.
»Och ni, unge man», fortsatte han, vänd till denne, »ni är något het af er, men jag tycker om er. Här», tillade han i en faderlig ton, »har ni en tusenlapp för er rättrådighet, Om ni i morgon före klockan 11 köper hundra aktier af mig namngifna på detta papper, skall ni förtjäna nog att starta en fin affär med», sade han och räckte den unge mannen ett blad, som han rifvet ur sin annotationsbok.
»Min fröken», sade han till den spanska damen, »jag är er mycket tacksam för ert skarpsinne. Denna väska innehåller öfver en och en half million dollar, och fastän jag äger öfver fem gånger denna summa, hade jag stått mig illa, om jag ej kunnat inbetala dessa pänningar i Saltsjöstaden i morgon. Här är mitt kort, min fröken! Kommer ni i pänningförlägenhet någon gång, så skrif gärna till mig. -- Nu, mitt herrskap, skulle jag behöfva några timmars sömn.»
