Sida 615
»Jag skall själf in i eftermiddag, så du kan få åka med», sade han kort. »Lägg fram rena stärksaker och mina söndagskläder».
Kantor Svensson nedlade i dag en ovanlig omsorg på sin yttre människa. När han omsider stod färdigklädd och såg sig i spegeln, var han nöjd, ja mycket nöjd med sitt utseende. Den ljusgrå sommarkostymen klädde honom förträffligt, »månen» hade han dolt, så godt sig göra lät, och de käckt uppvridna mustascherna à la käjsar Wilhelm kom honom att se minst 10 år yngre ut, tyckte han.
Hade han haft tanke och öga för någon annan än sig själf, skulle han måhända observerat, att äfven Kornelias själsomhölje var ovanligt prydligt utstyrdt. På det stripiga håret tronade en spetshatt med högröda rosor, ljusa handskar dolde de knotiga händerna och svart sidenkjol jämte röd parasoll fulländade galadräkten.
Kantor Svensson gick fram och tillbaka på perrongen, otåligt bidande Stockholmstågets afgång. Det stod färdigt att gå, nu gafs signal, och det ångade ut från perrongen.
Ändtligen var den viktiga stunden kommen. Nu skall han råka sitt hjärtas dam, som han redan kallar den okända!
Med klappande hjärta och bultande pulsar styrde kantorn kosan mot den öfverenskomna mötesplatsen. Redan på långt håll lyste en röd parasoll och han såg de röda rosorna vaja för vinden.
Han vred upp mustaschen och jämkade på halsduken. Nu var han endast några få steg från bänken, där hans öde skulle afgöras. Det dansade rundt för Tobias. Han var alltid blyg i fruntimmerssällskap och kände sig dessutom högeligen upprörd och orolig öfver stundens vikt.
»Min fröken» ... började han högtidligt sitt noga öfverlästa tal.
Men längre hann han aldrig. Damen vände på hufvudet.
»Kornelia! ! !»
Denna bara stirrade. Hon syntes lika häpen som han och blef på ett ögonblick så röd som det var möjligt med hennes vissna, gulgrå hy.
»Det där var då en öfverraskning för oss båda ...»
Hon kom sig ej för att svara; harm, blygsel och felslagna förhoppningar stridde om herraväldet inom henne.
»Du --», sade hon till sist, långsamt, nästan med en suck.
»Ja bara jag, du», svarade Tobias, som först fattade sig och försökte klara situationen med ett litet skratt, som dock icke lät riktigt naturligt.
»Men hvad säger du om det här, syster», tillade han allvarligare. »Det ser ut, som om ödet bestämt, att vi två icke skola skiljas. Låt oss följa dess fingervisning och hädanefter som hittills följas åt... Och så bli vi vänner igen och glömma det här förargliga sprattet, som ödet spelat oss. För resten ganska rätt åt två sådana gamla tosingar! Eller hvad säger du, syster? Tror du inte vi ha det bäst, som vi ha det? Vi ha nog ingen tur, vi två, i äktenskapets lotteri.
*
Fröken Kornelia förestår allt fortfarande sin brors hushåll, och ingen af dem tänker vidare på att utbyta det ogifta ståndet mot det äkta.
Men med sämjan dem emellan är det ungefär som mellan von Konow och hans korpral:
»Som goda vänner får man dem ofta se, men nästan lika ofta så träta de ...»
Och någon omväxling skall man ju ha i enformigheten ...
*
EN ARBETETS HÖGTIDSFEST.
En synnerligen anslående och högtidlig akt ägde rum söndagen den 27 okt. i Grängesberg, då 74 under Grängesbergs gemensamma förvaltning lydande förmän och arbetare tilldelades Patriotiska sällskapets medaljer för långvarig och trogen tjänst, hvilka medaljer på ansökan af nämnda gemensamma förvaltning tillerkänts dem. Medaljöfverlämningen försiggick i Casselska husets stora säl, som var fylld till sista plats.
Uppe å estraden, hvars fond var dekorerad med flaggor och barrträd, hade plats beredts for de särskildt inbjudna, bland hvilka märktes landshöfdingarna Svedelius, Holmquist och Wersall, trafikcheferna v. Krusenstierna och Johnson, disponenten Ljungberg, brukspatronerna Tham och Roth i Sunnansjö m. fl.
Efter ett musiknumrner af Grängesbergs musikkår framträdde landshöfding Holmquist och höll ett kraftigt och anslående tal, hvarefter han utdelade Medaljerna till samtlige medaljörer utom två, som af sjukdom hindrades att närvara.
En af de sålunda dekorerade, förmannen K. J. Sätterström, frambar medaljörernas tack för den erhållna hedersbevisningen och för det humana bemötande, som förvaltningen städse visat sina arbetare.
De församlade afsjöngo nu gemensamt kungssången, hvarpå landshöfding Holmquist utbräkte ett fyrfaldigt lefve för konungen, åtföljdt af fanfarer.
Vid den därpå följande subskriberade middagen öfverlämnade landshöfding H. efter ett varmt tal till kamrer C. J. Larsson, som i 40 års tid varit anstäld i bruks- och grufrörelse och äfven verksamt deltagit i det allmännas tjänst, af konungen honom tilldelad Vasamedalj i guld, hvarför herr Larsson tackade.
Kamrer C. J. LARSSON.
Foto. Christerson, Grängesberg.
GRUPP AF ARBETARE VID GRÄNGESBERG, tilldelade Patriotiska Sällskapets medaljer. Den äldste af medaljörerna har varit 59 år i bolagets tjänst, den yngste 20 år.
