Sida 1911
JEAN RABOUL OCH HANS HISTORIA.
Originalberättelse för HVAR 8 DAG af Erland Bratt. (Forts. från föreg. nummer)
De tycktes mäta hvarandra pröfvande, liksom i afvaktan, att endera skulle inleda förhandlingame. De gjorde intryck af två mäktiga krafter, i begrepp att sammandrabba, och jag erfor den åskådarens spänning, som man känner då egendomliga och hemska scener understundom upprullas för dess ögon.
Nästan andlös bidade jag händelsernas vidare utveckling.
De läto ej heller vänta på sig, ty plötsligt förändrade hinduen -- jag erfor sedermera, att han hörde till denna ras -- sin orörlighet, och jag såg honom långsamt trefva med handen under manteln, och strax därpå såg jag en underligt formad liten tingest, hvilken han utan att yttra något räckte fram åt doktorn. Jag var ej i stånd att uppfatta, hvari detta föremål bestod, men säkert var det någon sak, som för doktorn var af utomordentlig betydelse, ty han ryckte häftigt till. Härvid spelade ett afskyvärdt grin kring främlingens läppar, men leendet dog bort, när doktor Raboul efter ett ögonblicks tvekan reste sig upp och med en oförliknelig snabbhet grep tingesten samt omedelbart därpå lät den försvinna i kaminens glödande kokshög.
Jag gaf härvid noga akt på hinduens görande, och jag skall aldrig glömma, hur hans minspel skiftade från en bottenlös förvåning till uttryck af det mest oförsonliga hat. Med hufvudet framåtböjdt och händerna tryckta mot bröstet stirrade han in i elden, hvarifrån nu gulaktiga, rykande lågor slogo fram. Sedan han öfvertygat sig om det orimliga och det häpnadsväckande i att den sak han medfört förstördes, vände han sig mot den andre, och med armarne lyftade mot himlen, de seniga fingrarne krökta likt rofdjursklor, utslungade han ord, som jag visserligen ej begrep, men hvilkas betydelse jag väl kunde fatta, när jag skådade in i hans drag eller lyssnade till klangen af hans lidelsefulla, vibrerande stämma.
Hans ögon glänste och skimrade, som om de velat återge, hvad ej orden medhunno, det ryckte i hans anletsdrag, som om hela hans väsen tagit del i hvad han sade, och öfver läpparne flödade ett tal, som ömsom brusade upp i hela styrkan af vilda förbannelser och ömsom smalt bort i ord, som framhvästes mellan korta, svårhämtade andedrag.
Doktor Raboul stod orörlig, men han följde hvarje rörelse hos den andre, och jag är öfvertygad om, att den hand, han höll innanför rocken, var beväpnad och att han var fullt beredd, därest hinduen vid något utbrott af sitt raseri hotat hans person -- en förmodan som var väl berättigad, beträffande den rasande mannen framför honom. Liksom utmattad af sin egen häftighet, och ur stånd att finna nya ord afbröt sig indiern.
Med manteln draperad öfver skuldran började han vandra af och an, utan att ens bevärdiga doktorn med en blick, något som tvärtom kom mig till del, ty vid ett tillfälle var han mig så nära, att jag instinktmässigt drog mig djupare in i vrån, och mellan skärmens springor såg jag hans hemska ögon, -- ännu förfärligare sedan blodkärlen sprungit fram och omspunnit den annars gulaktiga näthinnan med en väfnad af fina röda linier, -- rikta sig mot den punkt, där jag stod.
Hade han sett mig?
Den frågan isade blodet i mina ådror, och hur kort den stund, hvarunder han syntes betrakta mig, i verkligheten än må ha varit, tycktes den mig dock af en förfärande längd.
Han vände sig emellertid ifrån mig och återtog sin promenad. Sedan han passerat doktor Raboul några gånger, stannade han ansikte mot ansikte med honom och med en röst, som nu var frigjord från hvarje spår af rörelse, yttrade han några ord. Doktorn svarade honom i likaledes lugn ton, och under några minuter fördes samtalet helt stillsamt.
Så småningom började dock en viss häftighet att ånyo förmärkas, och jag begrep, att främlingen framställt en fråga, och att doktorn besvarade den på ett sätt, som var egnadt att för andra gången tända den andres raseri.
Jag hörde honom hotande och långsamt upprepa samma fråga, och när doktor Raboul med ett slag i bordet bekräftade sitt förut gifna svar, blixtrade snabbare än tanken en dolk i hinduens hand och i nästa ögonblick var den begrafven i doktorns bröst. Med ett tungt stönande föll han till golfvet, och som en panter, färdig att hugga sina mordlystna tänder i det blödande offrets strupe, störtade sig indiern öfver honom.
Kanske skall någon tycka, att jag bort rusa fram eller åtminstone göra allarm. Jag vet ej, hvad som varit min plikt härvidlag, men jag vet, att hvarje tanke i min hjärna var död, och att jag blott såg denne fule djäfvul ligga lutad öfver doktorn tills intet lifstecken mer gjorde sig gällande. Då drog han dolken ur såret, reste sig upp och efter att ha kastat en triumferande, hatfull blick på den fallne, började han snabbt och ljudlöst ett envist sökande i rummet.
Lådorna i skrifbordet genomgingos, instrumentskåpet öppnades och hvarje liten ask granskades. Men i samma mån, som han såg sina förväntningar svikna, uttryckte hans ansikte en stigande ilska, och när han ändtligen vände sig mot det skåp, hvarur jag sett doktorn framtaga det lilla skrinet, var han i mina ögon alltför skräckinjagande, för att jag genom den minsta rörelse skulle något röja min närvaro.
Då han fann skåpet stängdt, gick ett doft mummel öfver hans läppar, och han sände ett hastigt ögonkast mot doktorn. Efter ett kort betänkande satte han spetsen af sin dolk på det ställe i närheten af låset, där dörrarne gingo samman, men trots energiska bemödanden kunde han ej öppna låset. Med raseri angrep han då själfva träet, och det lyckades honom verkligen att så spoliera detsamma, att han med tillhjälp af knifven nådde den inre låsmekanismen, hvarefter knäppningen af en stålfjäder antydde, att hindret var brutet.
Med triumferande ögon slog han upp dörrarne på vid gafvel, och med darrande händer grep han samma lilla rosenfärgade skrin, som alltid, sedan jag första gången sett det, ingifvit mig en sällsam beklämning.
Han höll upp det mot ljuset, och en suck banade sig fram ur hans bröst.
Jag kom händelsevis att betrakta doktor Raboul, och jag vill våga mitt hufvud på, att hans ögonlock rörde sig, och att han då och då sände forskande blickar efter hinduen, men att han, för hvar gång, som denne kom i hans närhet, åter
