Sida 1213
JULKLOCKORNA.
Originalberättelse för HVAR 8 DAG af Saxo.
»Är detta ert sista ord, fröken Elsa?»
»Fråga inte mer, Axel, jag ber er!»
Den unge skepparen kramade rorkulten med sin kraftiga, bruna näfve. Han hade aldrig väntat sig något annat svar. Hans kärlek syntes honom själf så orimlig -- och likväl träffade honom hvarje ord hon gaf till svar som en pisksnärt.
»Ni får förlåta mig, men jag trodde verkligen, att vi båda för länge sedan hunnit glömma den tiden», hade hon sagt när han påminde henne om deras barnaår, hur de vuxit upp tillsammans och lekt med hvarandra, han, den fattige fiskarsonen, och hon, den rike köpmannens dotter, utan att begreppen stånd och börd då störde deras glädje.
Han påminde henne om de solljusa sommardagar, då de sprungo omkring på klipporna och plockade strandknoppar åt hvarandra. Det var han, som först lärde henne sköta en åra, när de rodde ut i hans fars gamla, koltjärade julle, han som lärde henne namnen på alla skär och grund, och han försummade ej häller att påminna henne om alla de gånger hon plumsat i sjön, då det blef hans lott att draga henne upp igen.
Han mindes så väl en vinter, när den första snön fallit och lilla Elsa, strålande glad, kom emot honom med en splitter ny kälke med järnmedar och granna ornament på, hur hon spände tömmarna med bjällrorna kring hans armar och skrattade af hjärtans lust, när hennes duktige häst skenade i väg med henne öfver snön. Det var han, som lärde henne gå på skridskor -- först på den stora dammen ofvanför staden, sedan gjorde de längre åkturer på sjön när hamnen tillfrusit. Och när hon ute på isen frös om sina små knubbiga händer och började gråta, nog var det Axel, som både fick gnugga henne varm och trösta henne.
En jul hade Axel täljt ihop en båt åt Elsa och riggat den och klädt den i grannaste flaggskrud. Han hade aldrig sett henne så glad, som när hon fick den julklappen. På julaftonen kom Elsa till den lilla fiskarstugan och frågade, om inte Axel finge följa med henne hem och tillbringa julaftonen där. Det fick han förstås, och under det klockorna i kyrkan ringde till aftonbön i den stilla julkvällen, vandrade de båda småttingarna hand i hand till det rikt upplysta Barkska huset vid hamnen. Den julaftonen var ett af Axel ljusaste minnen.
Men allt det där hade hon glömt -- för längesedan. Och det var ju ej att undra på. Deras vägar hade med åren alltmera skiljts från hvarandra. Hon sändes efter slutad konfirmation till utlandet, fick sin uppfostran i en världsbekant pension och kom tillbaka som en ung, elegant dam, vacker, beundrad och afundad. Han fick sin utbildning i lifvets hårda skola. Innan Axel fyllt femton år dog hans fader, och ynglingen måste ut att trotsa storm och sjö för att kunna försörja sin gamla mor.
Men han hade ej kunnat glömma. Därute på hafvet i mörka höstnätter, när han på däcket höll vakt öfver sillgarnen, och vågorna brusade rundt omkring honom, trängde sig minnena fram.
Det var sällan han nu fick tala med sin forna lekkamrat. Men han gladde sig som ett barn, när hon leende med en vänlig nick besvarade hans vördnadsfulla hälsning, då han mötte henne på gatan. Och när hon under sommaren ibland tog sig en segeltur med hans båt, stod han i styrluckan stolt som en vikingahöfding, som för hem sin röfvade brud. Det hade aldrig fallit honom in, att han skulle få tillfälle att förklara sin kärlek för henne. Och nu hade det dock skett.
Hon hade seglat ut i hans båt. Vinden blåste frisk, solen sken och hafvet lyste i hvitt och blått. Lustigt dansade den smäckra jakten fram öfver vågorna, förbi alla dessa klippor och skär, som de båda så väl kände till.
Elsa var vid strålande lynne och underhöll en liflig konversation med sin skeppare. Det intresserade henne att höra honom berätta om deras friska lif på sjön. Under samtalet hägrade minnena för honom från flydda dagar, han trodde, att också hon älskade dessa minnen -- och innan han riktigt visste, hur det gått till, hade han biktat för henne sin stora, unga kärlek.
Hvad som rörde sig inom henne -- hvem vet det? Men han såg hur rosorna bleknade på hennes kinder, strax innan hon vände bort ansiktet och gaf honom sitt hårda, kalla svar: »Jag trodde vi båda för längesedan hunnit glömma den tiden.»
Han blef ej ond på henne. Med ett resigneradt, bittert uttryck betraktade han den vackra flickan, som satt med ryggen vänd emot honom och blicken riktad förut.
»Det är väl bäst att vi segla hem nu», sade hon med en befallande skärpa i rösten och svepte filten närmare om sig.
Axel lade upp rodret, halade skoten och styrde med säker hand jakten in mot hamnen. Vågorna bröto sig mot bogen och ett fint glittrande vattenstänk dansade öfver däcket. Nu ville han segla, undan skulle det gå, det var i alla fall sista gången han fick segla med henne, den vackra Elsa Bark.
Med hvinande fart flög jakten in i hamnen. Skummet brusade framför bogarna, det hvirflade och blänkte i kölvattnet. Så gjorde jakten en elegant sväng, seglen fladdrade och lekte, och säfligt gled båten in till stranden.
»Hvad är jag skyldig?» frågade Elsa, sedan hon kommit upp på kajen.
Axel rynkade ögonbrynen.
»Ingenting», svarade han kort.
»Vi ha ju seglat två timmar -- var så god -- här är två kronor.»
Utan att se på honom tryckte hon pängarna i hans hand och gick uppåt staden. Där stod Axel ensam med sina två kronor. De brände som eld i hans hand. Han kände god lust att kasta pängarna i sjön, men därhemma satt hans gamla mor, hon behöfde dem. Långsamt stoppade han pängarna i fickan, mumlande:
»Ne'ne', hon är rik och förnäm, hon, jag en fattig stackare, som seglar för en krona i timmen. Men den här seglatsen blef nog mäst dyr för mej.»
Samma afton var Elsa Bark på soirén i societetssalongen. En hel skara kavaljerer svärmade omkring henne, giftaslystna ungherrar, som rest till den fashionabla badorten ej minst med biafsikten att söka draga högsta vinsten på äktenskapets lotteri. Och Elsa Bark var ett lika godt parti som någon af damerna bland badgästerna.
Men den vackra Elsa var alls inte nådig i kväll. Hon var vid miserabelt lynne, den ödesdigra seglatsen på middagen spökade alltjämt i hennes hjärna.
Det förargade henne, att en båtskeppare, en fiskare, hvilkens stora, bruna händer luktade tjära långa vägar, kunde vara så hänsynslös att fria till henne -- hon som hade en vapensköld för hvarje finger i perspektiv. Och likväl hyste hon en viss beundran för hans djärfhet. Hans kärleksförklaring
