Sida 1215
»Tack, men jag skall snart gå, så inte för min skull...»
»Tänker ni gå? Och jag som hoppades, att kapten ville stanna hos oss i kväll.»
»Tack, fröken, men julafton vill man gärna vara under eget tak. Ni vill väl inte, att jag skulle lämna min mor ensam nu, när jag inte varit hemma på så många år.»
»Förlåt mig, det tänkte jag inte på. Jag trodde annars ni vore hågad att upplifva gamla minnen. Det blefve ju inte första julaftonen ni är vår gäst.»
Rösten lät något osäker, och Elsa vände bort ansiktet, som om fruktade hon, att den unge kaptenen genom mörkret skulle se rodnaden på hennes kinder.
»Såå, minns ni det?» frågade Axel leende.
»Kanske...»
»Jag trodde ni hade hunnit glömma »den tiden» för längesedan!»
Elsa svarade icke. Axel reste sig upp och gick ett slag fram öfver golfvet, betraktande den smärta, smidiga gestalten, som stod framför fönstret, omgjuten af månskenet. Han såg något glänsa i hennes stora, vackra ögon.
»Har jag sårat er, fröken?» frågade han bestört.
»Nej, nej, jag har häller inte glömt det uttrycket... Och jag har också fått ångra det.»
Den sista meningen kom som en knappast hörbar hviskning, men Axel uppfattade den. Han tyckte sig nog märka, att han ej längre var alldeles likgiltig för henne. Men en viss osäkerhet, tanken på att han i alla fall var den fattige fiskarens son, som hon en gång stött ifrån sig, höll honom tillbaka. Det kunde bli ett nytt nederlag för honom, och det finge ej ske. Han gick fram till Elsa och fattade hennes lilla hand i sin stora, kraftiga näfve.
»Fröken Elsa, förlåt mig, om jag är bitter. Men jag lofvar, att jag skall glömma ...»
»Skulle ni glömma nu, när jag lärt mig minnas och lärt mig älska minnena, så som ni själf gjorde en gång.»
Hon visste ej själf, hur hon fick fram dessa ord, men hon kändt, att här gällde det hela hennes lycka.
Han hade sakta lagt sin arm om hennes midja och dragit henne till sig.
»Och ni minnes också den där julaftonen, då vi hand i hand gingo ur den lilla fiskarstugan, under det julklockorna ringde till aftonbön i kyrkan.»
Hon log emot honom genom tårarna.
»Axel, jag minns allt, allt -- och i kväll är det min tur att följa dig. Vi ska fira julafton i ditt hem, Axel, ska vi inte?»
-- -- --
Stjärnorna gnistra på den mörka vinterhimlen, månsilfverglitter dansar öfver snön, julgransljusen tindra i människotjäll med samma klara glans som i barndomens sorgfria dagar. Långt nere vid stranden i en torftig fiskarstuga gråter en gammal mor glädjetårar öfver två unga människors lycka.
-- -- --
En dallrande klang tonar genom rymden. Julklockorna ringa till aftonbön.
*
TRE PORTRÄTT FÖR DAGEN.
Tagna speciellt för HVAR 8 DAG af A. Lindahls fotogr.-affär, Stockholm.
JACOB HENDRIK VAN'T HOFF (Professor) eröfrade Nobelpriset i Kemi.
EMIL BEHRING (Professor) Nobelpristagare i Medicin.
PAUL COULET (Fransk advokat) särskildt inbjuden till Nobelhögtidligheterna i Stockholm.
