Sida 1303
LEKKAMRATERNA.
Originalskiss för HVAR 8 DAG af F. S.
Bjällrorna klinga melodiskt genom det brusande sorlet och spårvagnsklockornas gälla ringningar. Eleganta slädekipager dansa graciöst fram öfver snön bland pustande droskhästar och myllrande folkskaror.
Dragen af, ett par brunglänsande, frustande springare, svänger en svartlackerad släde med adligt vapen på sidorna in på en af hufvudgatorna. Kusken bär brunt livré, och i släden sitter en ung dam, väl ombonad af pälsverk. Några herrar, som möta ekipaget, hälsa vördnadsfullt och vända sig om efter den bortilande släden. Sedan rycka de på axlarne och småle.
»Hvem var det?» frågar en herre i sällskapet.
»Öfverstinnan Björnram -- gifte sig till en titel och öfver en million och fick död på gubben inom ett par år.»
De samtalande herrarne fortsatte sin väg nedåt gatan, under det ekipaget stannade utanför ett monumentalt storstadspalats, från hvars fönster bländande ljusfloder strömma ut öfver de breda sandstenstrottoarerna.
En stund senare stod den unga öfverstinnan framför en trymå i sin luxuöst inredda våning och ordnade det blonda, burriga håret, å hvilket vattenpärlorna efter rimfrosten glittrade i skenet från ljuskronorna. Hon smålog åt sig själf, då hon såg sin bild i spegeln, de friska, röda kinderna, blomstrande af hälsa och fägring, de vackra ögonen, lysande af ungdom och lifslust. Men leendet gled öfver från stolthet till bitterhet. Hon tänkte på de många afundsamma, nästan hatfulla blickar, som slungats emot henne därnere på gatan. Ännu mera pinade henne åsynen af en gammal trasklädd gumma som pekande visat en liten huttrande parvel det granna ekipaget.
Hon kunde icke förstå, hvarför just hon skulle betraktas som afvundsvärd. Hon kände sig så fattig i all sin rikedom. Tjänarne gingo omkring henne tysta som spöken. Och sonen, den lille skälmaktige Sven, trifdes ej riktigt väl hemma, där hans bångstyriga pojklynne lätt råkade i kollision med den unga moderns närver och guvernantens knotiga fingrar. Hon hade aldrig känt sig riktigt lycklig, den vackra Asta Björnram. Framtiden låg nog så ljus för henne, när hon efterkom föräldrarnes önskan och gifte sig med den ståtlige, knappt femtioårige öfversten. Men i detsamma hon räddade de sina från ekonomisk ruin och kastade sig in i den lyx och de nöjen, som bjödos henne i det nya hemmet, upprefs ett sår i hennes hjärta, som ännu efter flera år ej hunnit läkas.
Efter endast ett par års äktenskap fick hon följa sin make till grafven. Nu hade hon endast sonen -- och hvem vet -- om några år skulle kanske han också lämna henne för att gå ut i världsvimlet. -- -- --
Hon rycktes ur sina tankar af ett stojande larm från tamburen och hörde sin herr son skrika med full hals:
»Nej, farbror får inte gå ... farbror skall följa med in till mamma!... Om farbror går, så följer jag med!...»
Öfverstinnan närmade sig dörren, då denna med en duns flög upp. Och in störtade Sven, rödkindad och andfådd.
»Mamma», ropade den lille bytingen och ryckte henne i kjolen, »får inte fabror komma in? Säg mamma!»
»Hvilken fabror menar du?» frågade hon, under det pojken drog henne med sig ut i tamburen.
Så sprang han bums på en mustaschprydd herre som stod därute omgifven af några tjänare, hvilka tillskyndat vid bullret, fattade med sina knubbiga händer om ett par af hans fingrar och sökte med all makt få honom in.
Asta ryckte till, när hon såg den främmande, och skiftade färg. Den mustaschprydde herrn lyfte artigt på hatten.
»Jag ber om ursäkt, fru öfverstinna», sade han ogeneradt, »men jag måste ovillkorligen följa min lille lekkamrat hitupp, annars hade han aldrig kommit hem.»
»Om inte fabror kommer in, vill jag följa med farbror hem!» envisades gossen energiskt.
»Se så, min gosse lille, stanna du hemma, det är för kallt för dig att följa med mig hem», invände den främmande och beredde sig att gå. Men lille Sven släppte inte taget så lätt.
»Neej, farbror får inte vara ensam på nyårsafton! Farbror har inte någon liten gosse att leka med därhemma ... Mamma, bed farbror stanna, så kan han leka med mig -- det gör aldrig mamma!»
Asta såg på den ståtlige mannen, som skrattande sökte hålla den lille pratmakaren i styr. Hon kunde ej få fram ett ord, men i hennes hufvud vimlade tankarne om hvarandra. Han var ju ensam, lika ensam som hon kände sig. Om hon bara hade haft mod att bedja honom stanna... Men nej -- han sade några artigheter och drog sig tillbaka.
Då började Sven skrika, gallskrika, så som endast ett par friska femåriga lungor kunna det. Här gafs ingen pardon. Den unga frun räckte med uppbjudande af hela sin själf behärskning sin sons store lekkamrat handen.
»Herr Borg, gör oss det nöjet att stanna hos oss i kväll...jag ser, att Sven och ni äro så goda vänner, att...»
Han gaf ett afböjande svar, under det han knappast vidrörde den framräckta handen. Men då tog hon på sig hela sitt mod -- han fick inte gå nu ...
»Gustaf», bad hon bevekande, »för lille Svens skull!»
Han tryckte hårdt hennes hand. Kort därpå satt han inne i salongen med sin lille lekkamrat i knät, en gunghäst vid sidan och ett helt regemente tennsoldater på bordet. Och midt emot honom satt Asta och deltog i leken.
»Farbror ska lära mamma att leka», ropade lille Sven gång på gång, »annars får farbror komma hit hvar dag!»
Det blef den gladaste nyårsafton Asta upplefvat sedan hon lämnade föräldrahemmet. Svens friska skratt genljöd i hela våningen, och man hade all möda att vid supén hålla honom i styr.
Asta var förstås nyfiken att få veta, hur de båda lekkamraterna stiftat bekantskap med hvarandra. Det hade gått mycket enkelt. Lille Sven sprang dagligen omkring och lekte jämte några andra bytingar utanför Borgs kontor. Folk, som ofta se hvarandra, bli ju vanligtvis förr eller senare bekanta. På sista tiden hade de blifvit så goda vänner, att Sven till och med gjorde påhälsningar på kontoret, och i kväll ville pojken alls inte gå, förrän han fick »farbror med hem till mamma»...
Ooh nu hade lille Sven haft det riktigt roligt hemma.
Men tiden gick fort -- alltför fort, tyckte lille Sven. Han afgaf en hel rad protester, innan han kom i säng, och farbror Gustaf måste sitta vid
