Sida 1909
DEN HELIGA STADEN LASSA DIT D:R SVEN HEDIN FÖRKLÄDD SÖKTE FRAMTRÄNGA.
VY AF DEN HELIGA STADEN LASSA: Dalai Lamas palats.
Efter reproduktion af ett af de enda tvenne fotografier som finnas af staden, tillhörigt Svenska Sällskapet för Antropologi ocn Geografi.
Det var med stor och allmän glädje man af det telegram, som för någon tid sedan anlände till h. m:t konungen, erfor, att d:r Sven Hedin, vår djärfve och ryktbare forskningsresande, efter en mer än vanligt mödosam och äfventyrlig färd genom Tibet, nu befann sig i säkerhet på indiskt område.
Under denna sin färd gjorde d:r Hedin ett försök att förklädd framtränga till Lassa, Tibets hufvudstad och den buddhistiska världens medelpunkt. Han lät sin stora karavan upprätta ett ståndläger på 14 dagsresors afstånd från Lassa, samt bröt upp den 27 jul, förklädd till burjat och endast åtföljd af en burjatisk kosack samt den mongoliske Laman.
Om denna äfventyrliga färd berättar d:r Hedin själf i sitt i dagarne till konungen anlända bref följande:
Redan andra natten öfverföllos vi af ett röfvarband och förlorade de två bästa hästarne. Efter den betan hölls sträng nattvakt -- vi hade 3 timmar hvar under natten, tunga, långa timmar, för den som icke är van att vakta hästar och mulor i kolmörker och störtande rägn -- rägntiden var nämligen inne, och det hällrägnade natt och dag utan afbrott och värre ju längre söderut vi kommo. Terrängen blef härigenom vidrig, ofta voro vi nära att drunkna i dy. Så nådde vi bebodda trakter, där nomadernas svarta tält ligga i dalmynningarna och där betet på grund af mindre abs. höjd är godt, och här frågade vi oss fram till en väg till Lassa. (Lama talar tibetanska flytande och har varit i Lassa.)
Efter 9 långa dagsmarscher häjdades vi plötsligt en kväll af tre höfdingar, som kommo till vårt tält och kategoriskt förklarade, att vi voro deras fångar och hade att stanna här -- ett försök till flykt skulle kosta oss lifvet. Till en början skulle vi afvakta ankomsten af provinsens (Nakktju) «bombo« eller ståthållare, som blifvit underrättad. Nåväl, vi hade intet annat val än att vänta i detta evigt skvalpande rägn, men för öfrigt gick det ingen nöd på oss, allt hvad vi behöfde i proviant ställdes till vårt förfogande, och från Lassa (fem små dagsresor) hade ingått befallning, att någon betalning icke fick tagas och att vi skulle behandlas med största hänsyn.
Trettiosju fångvaktare, beväpnade till tänderna, höllo reda på oss natt och dag, om nätterna lyste deras rökiga eldar kring vårt tält genom rägndusket. Icke utan oro åsågo vi redan andra dagen, huru 53 beridna soldater med långa svarta bössor samlades från alla håll och sedan i en flock redo åt det håll, hvarifrån vi anländt. Jag fruktade, att det gällde ett öfverfall på ståndlägret -- hade de velat döda oss tre pilgrimer, hade det ej behöfts så mycket folk, tyckte vi.
Efter fem dagars väntan kom Kambabombo af Nakktju och bjöd oss genom sin mongoliske tolk på gästabud till sitt tält, men jag lät svara honom, att jag ville honom ingenting, och om han önskade träffa mig, tog jag emot när som hälst. Följden var, att han en stund senare kom, åtföljd af en lysande stab af 67 officerare och soldater. Alla voro iförda högtidskläder, han själf bar en dräkt af gult siden, röd hufvudbonad, gröna sammetsstöflar och red en grå mulåsna. Han sade mig helt enkelt, att jag var engelsman och måste vända om -- han hade befallning från Lassa att se till, att jag ej ryckte en tum närmare denna stad. Att en stor karavan varit i antågande norrifrån, det hade man för längesedan hört af jakägare, som sett oss -- detta förklarar den ytterliga skärpa, hvarmed Nakktjus norra gräns bevakades.
Hästar, får, proviant skänkte han oss och med en eskort af 3 officerare och 20 man kavalleri anträdde vi återtåget, rätt glada öfver att med lifvet hafva kommit ifrån äfventyret.
Lassa -- »Guds hand» blef Tibets hufvudstad i 7:de århundradet samt blef genom mongolernas omvändelse till lamaismen (omkr 1577) den heliga vallfartsort för en stor del af det inre Asien, som det nu är. Först omkring midten af 17:de århundradet blef det Dalai Lamas residens.
Staden har en nästan cirkelrund form och var förr omgifven af murar, men drssa förstördes under den kinesiska ockupationen 1722. Befolkningen, som, inberäknadt det stora antalet munkar och studerande i de närbelägna klostren, anses uppgå till 80,000, omfattar jämte tibetaner ett stort antal kineser och kasjmirer samt folk från Bertan, Nepal
