Sida 2109
F. D. STATSMINISTERN ERIK GUSTAF BOSTRÖM.
MED ANLEDNING AF SEXTIOÅRSDAGEN DEN 11 FEBRUARI. Fotografi speciellt tagen för HVAR 8 DAG af Julius Grape, Foto.-affär & atelier, Stockholm.
Sextio år fyllde den 11 februari förre statsministern, nuvarande direktören i Landtbruksakademien Erik Gustaf Boström. Det var den 12 september 1900, som hr Boström afgick från statsministertaburetten för att, som det sades, bereda sig en välbehöflig hvila i det enskilda lifvets lugn. Denna hvila har dock varit mycket ofullständig. Vid 1901 års riksdag uppträdde den forne excellensen på ett synnerligen energiskt sätt, och sedan han nyligen blifvit hr von Ehrenheims efterträdare som Landtbruksakademiens direktör, torde hans tid vara fullt upptagen.
I dessa dagar, när med anledning af grufförhållandena uppe i höga norden så mycken oro råder öfverallt i Sverige och man hoppas på ett kraftigt ingripande, att börja med från regeringens sida, har nog mångas tankar gått till hr Boström och många tysta önskningar formulerats, om att han just nu skulle vara den ledande mannen i konungens råd. Ty om den förre statsministern också i mångt och mycket var en kompromissernas man, så var han dock framför allt en praktisk man och en man som visste, hvad han ville. Och när det gällde något, som han ansåg vara oundgängligt, skiftade han icke hug, uian genomdref denna sin åsikt utan att fästa sig vid knorret från sina meningsfränder.
Man minnes, med hvilket jubel protektionisterna hälsade hr Boströms utnämning till statsminister den 10 juli 1891. Men redan kort tid därefter visade det sig, att hr Boström var en praktisk man, hvilken, i stället för att lyssna till doktrinens bud, hade sitt öra öppet för lifvets lärdom. Vid 1892 års riksdag föreslog regeringen nämligen, då spannmålspriserna blifvit onaturligt uppskrufvade till följd af det ryska utförselförbudet, en suspension af spannmålstullarne, som riksdagen dock ändrade till en nedsättning af desamma.
Vi behöfva här icke erinra om, huru hr Boström i sin ministär intog den ene frihandlaren efter den andre, när han fann dem lämpliga till statsrådsmedlemmar, och huru han i den unionella frågan, oaktadt alla påtryckningar, för hvilka han utsatts från den yttersta högern, och alla häftiga angrepp, likväl intagit en sansad och medlande hållning.
Det är måhända oriktigt att antaga, att hr Boströms afgång från statsministerposten berodde på, att han slutligen kände leda och afsmak vid alla mer eller mindre småsinta anlopp mot honom. Men om detta skulle varit en bidragande orsak till hans afgång, kan man lätt förstå och förklara hans sinnestämning. Man kan också förstå, att han verkligen långtade efetr en tids hvila, om också krafterna icke svikit i nämnvärd grad.
Vi ha redan i det föregående talat om det manliga draget i hr Boströms karaktär. Det tager sig ett uttryck i hans yttre uppträdande, och det har tagit sig uttryck i hans stora riksdagstal, där meningarne sannerligen icke varit «konstruerade». Och om hr Boström icke varit en man i ordets vackraste betydelse, så hade han sannolikt nöjt sig med att allt fortfarande njuta af maktens sötma, ty trots allt satt han säkert å statsministertaburetten. Nu kände han kanske ett behof af frihet och drog sig tillbaka, stolt och manligt. Men ingen vet, hvad framtiden bär i sitt sköte.
O. R.
