Sida 4812
ETT OBEHAGLIGT RESEÄFVENTYR.
Novell af G. H. Page. Öfvers. för HVAR 8 DAG.
»Fann ni ej någon kupé med en kvinlig resande?» frågade Lilly Freeston, då bäraren öppnade en alldeles tom vagn och utan vidare stufvade upp hennes resgods å hyllorna vid taket.
»Jo, visserligen», svarade han ursäktande, »bland alla resande ha ej många råd att resa i första klass. Ser jag någon dam, så skall jag bedja henne gå in i er kupé.»
Ehuru Lilly ingalunda hade något emot att resa ensam, fruktade hon dock att råka ut för någon obehaglig reskamrat.
Hon utvalde först en plats i ett hörn och ställde sig sedan i dörren, betraktande den brokiga hopen, som trängdes på platformen. Slutligen hade de flesta passagerarne intagit sina platser och platformen blef nästan tom. Endast en ung man i grå kläder stod kvar. Han blickade ömsom på ingångarne till stationen, ömsom på sin klocka liksom han väntat någon.
Konduktören kom nu och stängde vagnarne. Lilly slog sig ned i sitt hörn glad åt att få göra resan ensam, emedan tåget ej stannade förr än hon var framme vid målet. Att resa var för henne ett nöje, och hon beredde sig på att afsluta ett bref till sin tant, hvilket hon påbörjat på tåget innan hon kom till London. Hon fortsatte där hon slutat och berättade huru hon åkt den långa vägen från Charing Cross till Liverpool Street, och att hon nu satt ensam i en kupé, på väg till Ipswich -- -- --
Här blef hon afbruten, ty dörren rycktes upp, en kappsäck slungades in och en stor svartskäggig karl med en väldig cigarr i munnen kom inrusande. Han snubblade öfver Lillys fötter, men utan ett ord till ursäkt slängde han igen dörren efter sig med en våldsam hastighet och kastade sig i vagnens bortersta hörn. Lilly betraktade honom med förvåning och ovilja. Hon ville på inga villkor resa i samma kupé som en rökare, ty hon kunde ej fördraga tobaksrök. Att sitta tvänne timmar i samma kupé som denne man var henne omöjligt. Men hvad skulle hon göra, icke kunde hon byta om vagn. Hon kastade en förtviflad blick på sina många kolly resgods. Hon skulle ej hinna att byta om kupé innan tåget satte sig i rörelse. Hon beslöt därför att vädja till främlingens bättre känslor, ty han kunde ju lättare än hon byta om, kupé. Han hade säkerligen i hastigheten förväxlat dörrarne, alldenstund kupén bredvid var för rökare. Han såg ut att vara en gentleman, ehuru Lilly genast upptäckte något besynnerligt i hans uppförande.
»Förlåt mig», sade hon tvekande, »men jag tror ni har gått fel? Detta är icke rökkupé.»
Han vände sig mot henne och betraktade henne med en närvöst orolig blick. Då han tog cigarren ur munnen förvreds hans anletsdrag, så att hon tyckte han liknade en ilsken hund.
»Ni tycker ej om att jag röker?» frågade han barskt.
»Nej», svarade Lilly frimodigt, »jag blir sjuk af det. Jag gick in här, emedan rökning är förbjuden. Nästa kupé är rökkupé, och om ni skyndar er, kan ni nog hinna att byta om innan tåget går!»
Men främlingen satte endast cigarren mellan tänderna och betraktade henne oaflåtligen med sina vilda, oroliga ögon.
Slutligen utbrast han:
»Jaså, ni vill förhindra mig att röka?» Ni ber mig gå in i en annan vagn. Nå väl, se hit!»
Han stack handen i underfickan till sin vida kappa och drog fram en revolver.
»Jag tillåter ingen i världen kommendera mig. Och för att låta folk förstå, att jag menar allvar, så har jag alltid den här till hands», sade han och riktade vapnet mot den unga damens ansikte.
Till en början steg harmens rodnad på hennes kinder, ty så oartigt hade hon aldrig blifvit behandlad förr; men då han drog fram revolvern, blef hon blek af fasa -- det stod med ens klart för henne att mannen var vansinnig!
I detsamma började tåget sakta röra sig framåt. Till all lycka hade förskräckelsen alldeles förlamat henne. Hon kände instinktmässigt på sig att vid minsta rörelse hon gjorde, skulle han skjuta. Han komme troligen i alla fall att döda henne, tänkte hon.
Förskräckt stirrade hon på den glittrande revolvermynningen och undrade när den mördande kulan skulle komma. Hennes hjärna genomkorsades af underliga tankar. Skulle hon dö så ung och så lycklig? Det var förskräckligt. Hon skulle ej få använda de många vackra blusarne, hon hade med sig i kofferten, och hvilka hon ämnade bära under sin visit hos vännen Maggie Parker i Ipswich -- hon var instängd med en vansinnig.
Hvad skulle hon göra?
Hennes fingrar höllo krampaktigt fast om blyertspennan, -- då hon plötsligt fick en ingifvelse från höjden, en ingifvelse, som kom henne att darra af nyvaknadt hopp. Hon beslöt att försöka meddela sin förtviflade belägenhet till medresande i annan kupé.
I verkligheten tilldrog sig det här ofvan berättade på några få sekunder, ehuru det tar längre tid att skildra förloppet. Den vansinnige stirrade alltjämt på henne liksom väntade han på ett svar.
»Välan då», svarade hon kallblodigt och förvådes själf öfver det mjuka tonfallet i sin röst, »ni kan fortsätta att röka er cigarr, och jag fortsätter min brefskrifning.»
Hon använde en notisbok för referenter med hvarje blad perforeradt. Lilly vände om blad och skref hastigt.
»Jag beder er hjälpa mig, jag är så förskräckt.» Därpå tillade hon några betydelselösa ord och strök hastigt öfver dem, liksom om hon skrifvit fel. Med ett uttryck af förargelse slet hon ur bladet och kramade ihop det i handen. Därpå reste hon sig och lät blicken falla ut genom fönstret. Här såg hon plattformens bräder glida förbi, hon såg bäraren, som nu sysslade med att flytta bort några mjölkflaskor, och där stod den unge, gråklädde mannen och samtalade med inspektören. Han kom händelsevis att se upp och deras blickar möttes. Synbart likgiltigt kastade hon ut papperslappen och satte sig ned att skrifva igen. Hon hade beräknat att den unge mannen skulle få se det, och verkligen -- han böjer sig ned, tar upp papperet, och vecklar upp det, men då hade tåget redan passerat stationen.
Så långt hade hennes plan lyckats. Skulle den medföra något verkligt resultat? Hvad kunde väl den unge mannen eller stationsinspektoren uträtta? Hon tänkte på, huru ledsen hennes tant skulle blifva vid underrättelsen om att hon blifvit skjuten.
Då skymtade en skugga för fönstret. Någon stod utanför på fotsteget och blickade in i kupén.
Det var den unge mannen i de grå kläderna. Lilly igenkände genast det vackra, regelbunda ansiktet, och hon förstod nu att hon handlat klokt,
