Sida 3306
RAGGEN.
Berättelse för HVAR 8 DAG af Gösta Geijer.
Raggen var herrgårdsstallets äldste häst. Han var brun, liten, kort, satt och knubbig, hade en lång, yfvig svans, som nådde ända ned till golfvet, och en man, hvilken från den tjocka, breda halsen höjde sig, styf och hvass som ryggfenan på en fet aborre. Hur mycket man än ryktade honom, såg han ändock alltid ruggig ut, och sådan hade han varit så långt man kunde minnas; däraf namnet. Inte var det just hvarken fint eller vackert, men Raggen själf var ingendera heller. Han var dock det som bättre var. Drog man undan den långa pannluggen, mötte en ett par fromma, kloka ögon, trovärdiga och uttrycksfulla som en rättfram, redbar och bottenärlig människas. Därtill var han sträfsam utan knot, villig i sitt arbete ända till outtröttlighet på färdevägame som på åkerfälten eller i skogen.
Ingen af hans kamrater hade ännu, trots hans år, gjort honom rangen stridig af att vara den starkaste på stallet.
Aldrig hade man hos honom funnit ett »vått hårstrå», hur mycket han än forcerades, ej ens efter de långa, ansträngande kvarnresorna, då däremot de andra arbetshästarne voro löddriga af svett och uppgifna af trötthet. Sträjkade det för dem i de besvärliga hålvägarne i skogen framför timmerkälken, spände man Raggen för, och framåt gick det som en dans. Men också fick han den bästa ans och vård af sin gamle vän och gynnare Thorson, kusken, hvars förklarade gullgosse han ända från liten fölunge städse varit. Gud nåde den, som sade ett hårdt ord till Raggen, eller den af drängpojkarne, som gaf honom ett oförtjänt rapp och det var det alltid så att Thorson hörde eller såg det: ordet gafs då med ränta tillbaka och piskan rycktes ur den agandes hand och applicerades med ännu mera eftertryck på hans egen rygg.
Pepita var Raggens raka motsats. Hvit, hög, smärt och finbyggd, alltid nyryktad, med ständigt glänsande hud och vågig, välkammad hängande man, stod hon i spiltan bredvid. Hon var en riktig ögonfägnad, men nästan också ingenting annat.
Det var med henne som rned så många andra af hennes kvinnliga pendenter, som tyckas ha kommit hit till världen endast för att låta sig exponeras och födas af andra, enär de af bristande högre lif anse arbetet som en börda och ej som en nödvändig, pliktskyldig lifsuppgift. Den enda börda Pepita tålde, var godsägarens unga dotter, fröken Anna.
Men med henne på sin rygg, kråmade hon sig förnöjd, sirligt och kokett, med vaggande, trippande gång och kär själfmedvetenhet som om det för jorden i sin tur varit en ära att få bära henne. Då det ej behagade henne längre, tvärstannade hon, kunde hvarken med lock eller pock förmås att gå vidare, utan vände därpå ridspö, sporrar och tyglar till trots åter hem. Egensinnig, istadig och omöjlig för all dressyr hade hon sedan länge varit bestämd för en kula i pannan, men fick på unga frökens enträgna förböner lefva, lefva för att hon var så vacker och fröken till en sådan förnöjelse. Hvarje morgon kom denna ned till stallet och gaf henne socker och skorpor. Med nådigt välbehag lät hon sig smaka tills hon blef mätt, men då nafsade och bet hon, när och hvar hon kunde komma till.
»Stygg är du», jollrade den förtjusta damen, »men du är ändå så 'rysligt söt', att man nästan kunde äta upp dig.»
Förmodligen tyckte Pepita detsamma om henne.
»Får inte Raggen något», manade en gång Thorson för sin gamle vän, då denne smågnäggande och med bedjande ögon följde läckerheterna, som endast kommo grannen till godo.
»Usch, fy! Den gamle fulingen!»
»Ful? Det är därför att fröken inte ser längre än näsan är lång.»
Sinnet stack upp på fröken, alldeles som hennes näsa, hvilken, ovanligt liten och ful, var lika ömtålig som ögat.
»Håll du styr på din tunga annars kunde det hända jag rapporterar din näsvishet, och då får du se, hvems näsa som blir längst, din eller min. Alltid skall du hacka på den stackars Pepita.»
»Den där ej vill arbeta, han skall ej heller äta.»
»Är det du som föder henne, kanske?»
»Nej, Gudskelof!» muttrade Thorson, i det han gick efter en rågad kappe hafre och tömde i Raggens krubba.
Thorson tillhörde detta nu snart utdöda species af gamla landtliga, intelligenta adelskuskar, hvars förfäder, led efter led tjänat hos samma familj, oumbärliga gamla herrgårdsinventarier, hvilka därför enligt gängse tradition städse fått ha sitt språk och hufvud för sig. Medveten härom skrädde han just därför ej alltid orden, men man öfversåg härmed, så mycket mer som man visste, att han var af det bästa virke, om ock ytan var skroflig och kantig. Thorson var på sitt sätt äfven filosof och för öfrigt en gammal underlig kurre. För honom existerade endast bibeln och stallet.
Med den förra höll han sig helst i enrum, så ock med hästarne när han så kunde, d. v. s. på hvilodagarne.
Då var han vid det blidaste och bästa lynnet, gick från häst till häst, fägnade sig med berättigad stolthet åt deras goda hull, talade med dem, pysslade om dem på allt sätt, ägnade dem sina särskilda ömhetsbetygelser, alla utom en Pepita, För henne om hon ock alltid fick sin ordentliga skötsel hyste han en afgjord motvilja. Hon var för honom, idogheten själf, ett »otäckt stycke», inkarnationen, af det föraktligaste han visste det sysslolösa och det vanartiga. Och intrycket häraf skärptes ännu mera genom den omedelbara erinran det väckte om ett tycke han en gång haft, som för alltid rubbat hans goda tro om kvinnorna och gjort honom till en gammal »gubbdräng» och en inbiten kvinnohatare. En vacker, men lättfärdig kammarsnärta hade nämligen svekfullt brutit den tro hon skänkt honom för en annan, då han, Thorsoit var för gammal och ful.
Kantänka filosoferade han ungdom och fägring det var nog för »ett äktenskap af Gudi», men handlingskraft, heder och rättrådighet det var inte mera beständigt och vackert än ett fagert skinn, inte nog att bygga på inför Vår Herre. Och så tyckte äfven de i grund och botten, de som låtsades vara dygdiga.
Nej, de voro lika orena i hjärtat allesamman, de kortsynta slamsorna.
Nåja: det ena är alltid en följd utaf det andra här i världen, och hon hade till sist fått sitt, stackar'n. Nu hade emellertid Thorson hämnats: barnen hennes försörjde han i smyg, sedan hennes man, svag och viljelös, några år efter bröllopet supit ihjäl sig, och hon, oduglig till allt, kommit på fattigvården.
Och den unga, rara fröken, som han fordom sett upp till som en gammal gårdvar till sin herre, var inte hon med på väg att stöpas i samma mått, hon som alla de andra. Var inte hon en Pepita hon med? Jo, jo men! Och han, Thorson, han var Raggen. Alldeles!
(Forts. sid. 530)
