Sida 4416
HVAR 8 DAGS NOVELLBLAD. XIX.
COCUZZA. Fransk novell. Öfversättning för HVAR 8 DAG.
Hufvudet påminde mycket om marionetternas på kasperteatern, öronen stora och solfjädersliknande. Kroppen förkrympt och vanställd, balanserande på ett par smala, spensliga ben, hvilka föreföllo onaturligt långa, jämförda med de två muskulösa armarne, trots att dessa, liksom gorillans, nådde nästan till marken.
Hvarje afton, då han iklädd en trespetsig mössa och en väldig, grå blus, med näsan öfversmetad af rödfärg, hånad, kindpustad och knuffad af clowner och stalldrängar, och då han under en hagelstorm af knytnäfslag och sparkar tumlade in på arenan, brast stormen lös, ja hela salen skakade af bravorop och stampningar, som om hvarenda man af publiken haft delirium.
Denna missbildade varelse, hopplöst hemfallen åt tillbakadragenhet och eremitlif, detta monstrum var likväl en människa, en man, ty han älskade. Han älskade den skönaste kvinnan bland hela cirkuspersonalen, parforceryttarinnan mademoiselle Nina, hvilken var förlofvad med akrobaten monsieur Alfonso.
Redan samma afton hon för första gången uppträdde i sin luftiga och eleganta dräkt af lätt gas och blixtrande guldglitter, buren i triumf af sin älskare, hvilken stod upprätt på tvenne hvita hästar och höll henne på ena armen lika lätt som hon varit en fjäder blef han passioneradt förälskad i henne, han, den fattige skoflikaren, hvilken cirkusdirektören af en nyck hade tagit från skobänken.
En afton, efter att ha tömt en extra butelj vin, vågade han bekänna, hvad han kallade sin kärlek för henne. Efter att ha ett ögonblick stirrat förvånad på honom, skrattade hon honom midt i ansiktet, alldenstund han sträckte på sin obetydliga person i tanke att kunna göra intryck på henne. Så biktade han då för henne sin stumma beundran, sin brinnande kärlek och sina sömnlösa nätter. Han uttryckte sig passioneradt, eldigt och brinnande, som en älskare anstår.
Desto högljuddare blef hennes skratt. Han försökte fatta hennes hand, men hon drog den tillbaka med en min af ovilja. Då grep han henne i klädningen. Raskt gaf hon honom ett slag med sitt ridspö tvärs öfver ansiktet och ilade ut ur rummet.
Den aftonen var han mer än någonsin ur stånd att undvika de knuffar och sparkar man riktade åt honom, hvadan följden blef, att han slagen och misshandlad och under ytterst nedslagen sinnesstämning fullgjorde sitt uppdrag å arenan.
Nästa afton var det fullt hus. Brokiga affischer hade tillkännagifvit: »Nyhet! Ytterst sevärdt! Tablåer! De kristna offras af Nero! Martyrerna kastas inför vilda djur ! Cocuzza , björnen och mademoiselle Nina!»
Slutligen inträda Cocuzza och Nina, iförda antika dräkter. Nina var förtjusande i sin hvita toga, med sitt långa svarta hår hängande öfver de nakna skuldrorna. Hon intar den inspirerade hållning, martyrerna intogo, då de inför den råa hopen bekände sin tro. Cocuzza aflägsnar sig några ögonblick och kommer tillbaka med den stora slagbjörnen, hvilken han leder i ena örat, under det att denne brummar och vrålar ohyggligt. Applåder.
Cocuzza nalkades Nina liksom för att förmå henne; att afsvärja sin tro. I själfva verket tillhviskar han. henne sin passionerade kärleksförklaring.
»Jag älskar er! Vill ni ej lyssna till mig! Jag: älskar er! Nina, haf barmhärtighet med mig! Nej?" Vill ni ej lyssna till mig? Välan, då lösgör jag björnen! Jag har berusat honom med bränvin, jag har piskat honom denna morgon, jag har tagit maten, från honom. Han är hungrig, han är ursinnig. VilL ni ej lyssna till mig?»
»Nej!» svarar Nina med en skakning på hufvudet.
»O! Prässa mig ej till ytterligheter. Jag har haft nog af strider med detta folk, jag vill ej längre gå som en lekboll för dem. Jag är en människa, äfven jag. Hvarför skulle jag ej hafva rätt att älska och blifva älskad? Emedan jag är en krympling stöter ni mig tillbaka? O, om ni kunde se hur mitt hjärta brinner af kärlek och beundran för er! De andra veta ej huru jag älskar er! Ju större yttre fördelar en man har, ju lättare förledes han af sin fåfänga till obeständighet. Så med er Alfonso, han, som borde troget ligga vid edra fötter, han bedrar er.»
Hon blef ytterst blek och gjorde en våldsam åtbörd för att visa sin ovilja.
»Han bedrar er, under det jag »
Ett föraktfullt leende drog öfver Ninas ansikte och påminde honom om hans förskräckliga fulhet.
»Det är sannt», mumlade han bittert. »Det glömde jag.»
Hastigt slog hans känslor om, och vredgadt utbrast han:
»För sista gången, vill ni eller vill ni ej lyssna, till mig?»
»Nej», sade hon. »Hjälp! Hjälp!»
Med en snabb rörelse slet han munkorgen af björnen, gjorde ett språng åt sidan och lät björnen rusa på sitt offer.
Scenen var så realistiskt verklig, att åskådarne applåderade ursinnigt, isynnerhet när de sågo den sköna martyren svimma.
Hvad försiggick i den eländige dvärgens sinne? Månne han vaknade till insikt om sin skurkaktighet? Eller greps han af medlidande med hennes ungdom och skönhet? Kanske han fann lifvet odrägligt utan henne. Funderade han månne på att slå världen med häpnad de sista minuterna af sitt lif; denna värld, som endast haft hån, sparkar och hat att bjuda på?
I samma ögonblick, som björnen reste sig, beredd att sänka sina klor i Ninas blottade skuldror, grep dvärgen odjuret med sina muskulösa armar och båda tumlade om på marken.
Det blef en het envigskamp, bröst mot bröst, ursinnig, förfärlig, men innan cirkusbetjäningen hann skynda till Cocuzzas hjälp, hade björnen huggit sina. förskräckliga tänder i hans hals.
Och den vansinnigt jublande hopen af människor, hvilka icke misstänkte att en verklig tragedi utspelades framför deras ögon, tjöt och stampade af förtjusning under utropen:
»Encore, Cocuzza! Bravo, Cocuzza! Encore! Encore!»
Observera täflan för amatörfotografer till den 15 Augusti! (Se häfte 38.)
