Hvar 8 dag – Årg. 3 (1901/1902)

GÖSTA OCH SIGNE GEIJER.

GÖSTA GEIJER.

SIGNE GEIJER.

Det kulturella reform- och nydaningsarbete, som under de närmstförflutna decennierna och framför allt under de senaste åren med växande energi och i allt vidare kretsar bedrifvits, har först på sista tiden börjat på fullt allvar beröra den förädlande konst, som genom sitt starka samband med på en gång det offentliga lifvet och hemmet i så hög grad är ägnad att finna bördig jordmån i de bredare lagen af folket. Att ge den stora allmänheten, särskildt arbetareklassen, en populär kännedom om musiken som en bildande och förädlande motvikt mot depraverande förströelse har börjat ingå som en allt mera uppmärksammad och betydelsefull faktor i det modärna kulturarbetet. I nämnda syfte började mot slutet af 80-talet de af kommuner och enskilda personer understödda föreläsningsföreningarne verka och då dessa föreningar, hufvudsakligen genom Hedins varma förord, af riksdagen beviljades statsanslag, betonade denne särskildt att föreläsningarne borde göras så mångsidiga som möjligt och framhöll som särdeles beaktansvärdt att folkkonserter och musikhistoriska föreläsningar borde ingå som bildningsämnen. Musikens betydelse för hemmen och det privata lifvet öfver hufvud är ju större än någon annan konstarts, som konstens bästa uttryck för det mest allmänmänskliga.

Utanför hufvudstaden hade inga musikhistoriska föreläsningar, illustrerade af sång- och musiknummer, förekommit -- med undantag af några enstaka föreläsningar af Karl Valentin -- då den unge kompositören Gösta Geijer på midten af 90-talet började med sådana i Södra Sverige och inom kort utsträckte sitt verksamhetsfält till betydliga delar af vårt land. Från början omfattade med lifligt intresse visade sig dessa föreläsningar inom kort som de kanske mest populära af alla, samlade öfverfulla hus i alla de städer, där G. Geijers namn annonserades. Innan vi gå att närmare beröra dessa musikhistoriska föreläsningar, torde det vara skäl att något närmare dröja vid den man, som skulle bli den värklige föregångsmannen på detta område i vårt land. G. Geijer föddes år 1857 i Värmland, tillhörande den gamla berömda Geijer-släkten; efter några års studier i annan riktning inskrefs G. som elev vid Musikaliska Akademien i Stockholm, där hans betydande musikaliska anlag tidigt gjorde sig gällande. Sedan han lämnat akademien blef han elev i musikteori och komposition af nordens skickligaste musikvetenskapsman, Johan Lindegren -- bl. a. Alvéns, Nordqvists och Dentes lärare -- samt senare af Ludvig Norman och Andreas Hallén, hvarefter G. afslutade sin musikaliska utbildning med ett par års studier hos Johan Svendsen och Fritz Arlberg i Köpenhamn. Geijer debuterade 1887 med ett par sånger till texter af Ibsen och Snoilsky, som vunno erkännande för melodisk fägring och färgrik harmonisering.

Hans nästa arbete var en större ballad för baryton och orkester med titeln »Trollens guld», bland annat föredragen af Lundqvist vid en af operans symfonikonserter. Det utmärkt instrumenterade arbetet, som var stämningsfullt och dramatiskt liffullt, mottogs med lifligt bifall. Samma egenskaper utmärkte ett konsertstycke för violin och orkester, speladt af Tor Aulin vid en af hofkapellets konserter och äfvenledes under lifligt bifall af publik och kritik framfördt af Palaiorkestern i Köpenhamn.

Ett bredt anlagd t konsertdrama var »En klostersaga» med ämne från Gustaf Erikssons, Erik XIV:s son, romantiska öden. Historien är något fritt behandlad, men musiken afgjordt att räkna till de mest talangfulla arbeten, som den tiden framkommit i vårt land. Den kände musikhistorikern Adolf Lindgren betecknar »En klostersaga» som ett ganska lyckligt försök att sammansmälta deklamatorisk stil med svensk folkton och anser arbetet röja stor begåfning, i synnerhet i det harmoniska. Geijer har därtill komponerat en mängd stämningsfulla sånger, af hvilka flera bl. a. offentligen framförts af Ester Gadelius och Dagmar Möller. Under de senare åren har kompositören emellertid nästan uteslutande ägnat sina krafter åt musikhistorisk verksamhet i form af föreläsning i ofvan antydd anda.

Geijers musikhistoriska föreläsningar äro mycket populärt hållna. Med största möjliga undvikande af svårförstådda musiktermer behandlar han ämnet sakligt, väsentligt och allmänmänskligt, ofta kryddadt af karaktäristiska episoder och intresseväckande legender. I breda drag skildrar han företrädesvis den svenska musikens märkesmän såsom Geijer, A. F. Lindblad, Otto Lindblad, Josephson, Söderman, Hallström, Wennerberg och andra. Föreläsaren ger äfven allmänåskådliga bilder af exempelvis den musikaliska folksagan och hans verksamhet kommer att i den närmaste framtiden utvidgas till vara sång- och danslekar.

Dessa musikföredrag få en väsentligt medryckande karaktär genom praktisk belysning medels musik och sångföredrag. Härvid har han en betydande hjälp af sin maka romanssångerskan fru Signe Geijer, född Wallgren, som utbildats i sång och piano hos professor Victor Bendix i Köpenhamn. Fru G. har en visserligen begränsad men särdeles välljudande sopranstämma, i sin skära ljusa klangfärg närmast påminnande om grefvinnan Mathilda Grabow-Taubes röst. Den med fin smak och omsorg behandlade stämman i förening med ett känsligt och sympatiskt föredrag gör fru G. till en gärna hörd romanssångerska.

Det stora intresse, som öfverallt visats hr och fru Geijer, har låtit oss synas lämpligt för våra läsare i ord och bild presentera detta sympatiska konstnärspar, som under senaste tiden i så vida kretsar förvärfvat de musikintresserades popularitet.