Sida 1315
annorstädes i södern är gatan för den fattigare befolkningen både matsal, salong och hvardagsrum. Den tid, man icke sofver, tillbringas på gatan. I hörnet sitter månglerskan, omgifven af sina korgar, bredvid ha några pojkar obekymradt slagit sig ned på stenläggningen och äro lifligt inbegripna i ett eller annat spel och längre bort, utanför dörrarne, som leda in till det gamla hvita stenhuset med sina små underliga, högt sittande fönster, synas innevånarne, framför allt de kvinliga, sysselsatta att diskutera dagens händelser. Man må tro, att tungorna löpa.
Dessa taflor jämte ett trettiotal andra, nästan alla med motiv från lagunerna, kanalerna och öarna i la bella Venezia, ämnar Norselius i vår utställa, dels här i Paris, dels i Stockholm. Det är alltsammans nytt för publiken, ty alltsedan konstnären 1896 lämnade Sverige, har han ingen gång velat exponera sina arbeten. Intimt uppfattade, känsligt och varmt målade, men utan spår af det eljest i fråga om venetianska taflor rätt vanliga effektsökeriet, bära de tilllika vittne om att konstnären gått sin egen väg i konsten. Och att finna sin egen väg och sedan gå den, det är ju, när allt kommer omkring, hufvudsaken i konsten som i lifvet. Om sedan vägen bär ut i världen eller om den håller sig på kända tomter eller om den rent af bara löper stugan rundt, hvad gör väl det? Ralph.
GATUBILD FRÅN VENEDIG: Efter en tafla af Erik Norselius.
-
ETT GODT NYTT ÅR!
TILLÖNSKAS
HVAR 8 DAGS ALLA VÄNNER OCH GYNNARE
-
