Sida 2403
också på de senare area gifvit prof på ett mera modernt, realistiskt författareskap -- i romanen »Arbetarelif», 1892, i »Från skärgården och fastlandet», 1893, i »Från stad och land», 1899.
Själf säger han i sin biografi om sitt arbete och sitt författareskap följande, som än i dag, som sagdt, har sitt fulla berättigande:
-- -- »Och vill du slutligen veta, hvarifrån jag hämtat styrka till mitt ofta nog ansträngande arbete under de senare åren, i synnerhet de sista tio, under hvilka jag varit anställd vid de kungl. teatrarne som litteratör och lärare i deklamation, -- så kan jag med fullt skäl säga: från min lyckligtvis ännu aldrig störda hälsa och från ett lyckligt hemlif, för hvilket jag också har teatern att tacka. Ty min tro är, att allt hvad vi uträtta här i lifvet, det må vara godt eller ondt, aktningsvärdt eller förkastligt, har dock alltid i hemmet sin rot och kärna.»
-- -- »Och nu till slut mitt eget omdöme om min verksamhet? Ja, min vän, det låter helt kort så här: Ett arbete, ibland misslyckadt, ibland kanske också godt; men alltid ett ärligt och ett gladt arbete och en oaflåtlig sträfvan efter utveckling. Nästan alltid en smula tendens, -- jag hoppas likväl: allt mindre framträdande på konstverkets bekostnad, -- bristfälliga kunskaper -- autodidaktens vanliga förbannelse -- men god vilja, både att lära mig själf och att värna andra.
»För några år sedan yttrade en dansk kritiker -- jag tror det var Clemens Petersen, om mina »Blommor i drifbänk», som under namn af »Drivhusplanter» gafs på Kasino:
»'Dette stykkes forfatter synes os endnu stående på det naive ståndpunkt, fra hvilket man på det rene alvor vil lære god moral fra scenen, et ståndpunkt, der hos os er i det nærmeste overvundnet!»
»Jag har ännu icke öfvervunnit det och kommer troligtvis aldrig att göra det.»
O. R.
-
FRANSKE KONSELJPRESIDENTEN WALDECK-ROUSSEAU.
En svår olyckshändelse drabbade härom dagen franske konseljpresidenten Waldeck-Rousseau. Han hade bevistat en bankett, som gafs af Seine-departementets pressförening och därvid hållit ett större tal samt var på väg till Opéra Comique i sällskap med sin privatsekreterare René Waldeck-Rousseau, då hans vagn på återvägen kolliderade med en tramway på Boulevard Sebastopol med den påföljd, att vagnen kullkastades, kusken slungades i gatan och hästen på fläcken dödades. Af de inuti vagmn åkande blef konseljpresidenten illa tilltygad i ansiktet och på armar och händer af glasskärfvor från de krossade vagnsfönstren. Olyckshändelsen väckte till att börja med den största bestörtning i Paris, särskildt i det nu samlade parlamentet. Det troddes ett ögonblick, att Waldeck-Rousseaus skador voro så svåra, att han skulle nödgas träda tillbaka och öfverlämna presidiet i konseljen till Leon Bourgeois. Om så skett hade följderna för Frankrike kunnat bli ödesdigra ty i nuvarande stund, då valkampanjen är i full gång och de reaktionära och klerikala partierna samla alla krafter till en förtviflad storm mot den nuvarande demokratiska regimen, skulle Waldeck-Rousseaus tillbakaträdande i förtid, innan valen försiggått, lätt kunna komma att betyda detsamma som republikens fall.
Lyckligtvis voro farhågorna onödiga. Hur smärtsamma Waldeck-Rousseaus blessyrer än voro, ha läkarne förklarat, att de blott kräfva en eller ett par veckors hvila för att vara läkta. Underrättelsen har hälsats med tillfredsställelse af alla Frankrikes vänner, ty landet behöfver nu bättre än någonsin hans kraftiga hand vid regeringsrodret. Det är ännu många ugglor i republikens mosse och Waldeck-Rousseau är den ende statsman, som förmår kring sig samla en majoritet af uppriktiga republikaner. Hans auktoritet är större än någon fransk statsmans allt sedan Gambettas tid. Men personligen är han dennes motsats. Sträf och kall, tillåter han intet närmande och inviger ingen i sitt förtroende. Han inger beundran, fruktan och hat, men knappast vänskap. Äfven hans klara, skarpa, väl afvägda vältalighet är motsatsen till Gambettas eldiga och medryckande om än icke alltid öfvertygande retorik. När Waldeck-Rousseau icke är på tribunen eller håller officiella tal, är han helst stum som en fisk. I inrikesministeriets salonger umgås endast några få gamla vänner till familjen, politici och artister, och äfven i sällskap med dessa är konseljpresidenten helst åhörare. Han öfvertänker noga sina beslut och fattar dem utan att rådgöra med någon. I sitt privaia lif är han en af de få politiska personligheter i Frankrike, som Rocheforts diatriber aldrig kunnat smutsa. Vid sidan af politiken är hans favoritsysselsättning att meta och måla akvareller. Synnerligen fin konstkännare, beundrar han isynnerhet Gervex och Detailles målningar och är medlem af inköpsnämnden till Louvrens konstsamlingar.
Ralph.
Efter fotografi.
WALDECK-ROUSSEAU, i dessa dagar utsatt för en svår olyckshändelse.
